3.4 Myrutdikningar

av Anders Sandström

Den 9 november 1903 ingick femton markägare i byarna Brännmark, Sävdal och Trångfors med begäran till staten om syn på ett antal frostländiga myrmarker, för erhållande av statsbidrag vid deras utdikning. Ett år senare, närmare bestämt den 4 november 1904, var samtliga berörda kallade till ett första sammanträde hos handlanden C A Hjelm i Brännmark, varvid även lantbruksingenjören Emil Berggren var närvarande och förde protokoll. Följande jord- och hemmansägare var närvarande:

Vid tillfället ifråga ingicks en dikesförening där man träffade en överenskommelse i åtta punkter, vilka i korthet gick ut på följande:

1. De berörda åtog sig att utföra och fullborda företaget enligt de av ingenjör Berggren utarbetade planerna.

2. De berörda åtog sig även det framtida underhållet.

3. Det ankom på var och en att dika inom sitt område samt vid rågångar tillsammans med grannar och efter samma grund skulle eventuella statsbidrag fördelas.

4. Arbetet skulle påbörjas så snart det var färdigprojekterat samt lämplig årstid inträtt och vara färdig till avsyning tre år efter det statsbidrag blivit beviljat.

5. Till arbetsdirektion utsågs handlanden C A Hjelm, gästgivaren J A Karlsson samt hemmansägarna P E Öberg, N A Berglund och O A Bergvall. Dessa befullmäktigades till ett antal uppdrag, bland vilka även ingick att till Kungl Majt insända en "underdånig ansökan om anslag af statsmedel utan återbetalningsskyldighet till så stort belopp som möjligt".

6. Till syssloman att föra föreningens talan utsågs kronojägaren P A Sundkvist.

7. Kostnader för syneförrättning och annat skulle utgå efter samma grunder som ovan sagt var vad gäller dikningen.

8. Ifall någon underlät att genomföra sina skyldigheter ägde arbetsdirektionen att på den försumliges bekostnad låta utföra arbetet samt på laglig väg låta indriva medel härför.

Under resterande del av november månad detta år verkställde ingenjör Berggren de undersökningar som var nödvändiga för det betänkande han avgav i maj 1905. Betänkandet är intressant och förtjänar att i vissa delar återges. Så beskrives exempelvis byarna på följande sätt:

"Byarne Brännmark, Säfdal och Trångfors äro belägne på norra stranden af Pite älf omkring tre mil i nordvestlig riktning från Elfsby kyrkoplats. Det geografiska läget är 2 gr 28 min ostlig longitud räknadt från Stockholms horisont samt 65 gr 50 min latitud. Byarne Brännmark och Säfdal gränsa intill hvarandra. Trångfors, som ligger öfverst, skiljes från Säfdal genom hemmanet Krongård, hvars område är mycket smalt. Åkrarne ligga spridda inom respektive byars ägoområden dock huvudsakligen i närheten av Pite älf. Emellan åkrarne och i utkanten af inägoområdet äro de frostförande och vattenskadade marker belägna, som här utgjort föremål för undersökning. De ligger alla i ungefärlig jämnhöjd med eller högre än byarnas åkerjord med sluttning nedåt vattendraget".

Efter denna beskrivning kan det vara på sin plats att nämna de myrar som avsågs för utdikning. Dessa voro inom Brännmarks ägoområde fyra mindre namnlösa myrhål i närheten av Pite älv, Lappmyrgraven söder om Lillberget samt den stora Altojegge. Inom Sävdals ägoområde fanns även delar av Altojegge, Surslyet, Sävdalsmyren och Sävdalsslyet. Slutligen inom Trångfors ägoområde Fluxmyren, Gårdsmyren, Stora och Lilla Trångforsmyren samt stora Bredselsmyren. Lutningsförhållandena ansågs goda, delvis mycket goda, och de kalkylerade kostnaderna beräknades uppgå till 39 000 kronor, varvid en areal på 426,80 hektar skulle torrläggas. Eftersom några hinder från det allmännas sida ej heller syntes föreligga, så kunde ingenjör Berggren efter redovisad arbetsplan och instruktion om dikningens praktiska utförande, föreslå att anslag av statsmedel skulle utgå med ett så stort belopp som möjligt för arbetets utförande.
Enligt minnesgoda ortsbor blev arbetena också utförda med gott resultat som följd. Där man tidigare endast hade haft myrslåtter med lie kunde man efter utdikningen lägga stora områden under plogen, vilka åtminstone under de första åren gav god avkastning i form av grönfoder (havre). För fortsatt bruk fick dock de torrlagda områdena kalkas mycket. Till en början fick man nyttja trampor på hästarnas hovar innan marken bar ordentligt. De sista åren kunde man t.o.m. ta sig fram med traktor på delar av den stora Altojegge. Nyodling i Bredsel 1932
De uppkastade dikena igenslammade dock med åren, varför man 1935 inkom med förnyad ansökan om statsbidrag för iståndsättande av dikena på Trångfors- och Bredselsmyren. Även detta företag fullföljdes, nu till en slutlig kostnad av 7 090 kronor, varav statsbidrag utgick med 3 470 kronor. Arbetet synes ha slutförts under de första krigsåren och godkändes av Lantbruksstyrelsen den 15 oktober 1943.
Då den stora jordbruksnedläggningen satte in under årtiondena efter kriget, var det ofta myrodlingarna som först lades för fäfot. Så slutade man exempelvis bruka Altojegge redan på 1940-talet och Bredselsmyren i mitten på 1950-talet.

Forts kapitel 3.5

Åter sida 1