4.10 Kolning
av Hans-Oskar Öberg
Det här är en beskrivning av hur det gick till att bränna träkol i milor och alla de arbetsmoment som var förknippade med denna tillverkning.
Först måste man förvärva ett kolvedsbevis på ett område som det var gott om skog på. Torrfuror var mest eftersökta, men även rå skog av både gran och tall
användes. Som regel köpte man kolveden av Domänverket, men även från privata skogsbolag, vilka stämplade ut och sålde skog från passande områden. Det pris
man betalade räknades per kubikmeter.
Sedan man erhållit beviset började man hugga veden på våren och under sommaren, vilken därefter kapades i nio fots längder. Den råa veden randbarkades med
två ränder. Därefter reste man veden i 110 cm höga resen, vilket gick till så att man lade den i kors, så att korset i reset lutade bakåt. För när man högg på ackord
blev det inte godkänt om korset stod lodrätt, eftersom det då ansågs att det blev mindre mängd i reset. Efter detta fick veden torka fram till hösten.
På hösten skulle milorna brännas. Det hände ofta att man brände flera samtidigt och det gällde därför att förbereda det hela noggrant. Kolbottnarna planerades
och man jämnade ut alla gropar, vilka fylldes igen. Stubbar och träd togs bort och när kolplatsen var klar byggde man en koja som blev kolarnas bostad. Den
timrades ofta upp av niofots kolved, vilket innebar att den höll måtten 2,7 x 2,7 meter. När detta var gjort och marken frusit fraktades så kolveden fram till
platsen med häst.
Därefter vidtog resningen av milan. Först grävdes en grop mitt i centrum av kolbottnen där en lagom grov niofots kolvedbits ena ända nedsattes, varefter jorden
kring "gubben" som den kallades isades så att den frös fast. Sedan lade man lagom grova vasar av kolved som en sol på marken runtom gubben, varefter rost
som var av smalare ved lades ovanpå. Var rosten för grov klövs den i två eller fyra delar. Överst på gubben spikades så en triangel om 50 x 50 x 50 cm fast, och
sedan restes veden mot triangeln så att det blev ett tomrum mitt i milan.
När milan var färdigrest höggs småved som man täckte hela kullen med, varefter granris lades ovanpå tills man täckt hela milan med ris. Därefter sattes stolpar,
som var försedda med fyra till sex pinnar, upp runt om milan. Dessa pinnar sattes in mot milans ved, varpå en brädhylla, av vilka det blev fyra varv runt midjan,
lades mellan stolparna på 150 cm avstånd. Bild av kolmila vid Pietseberget.
Efter detta var det klart att stubba milan, vilket innebar att man skottade upp jord på toppen och på sidorna och om det var stora milor så körde man upp
jorden med häst. Efter det var gjort tändes milan. Då öppnade man milan vid foten genom att skotta bort jord på ett ställe. Det kallades "tände med öppen fot".
Så tände man eld på milans kulle, vilken fick brinna ungefär tio minuter innan man stoppade ned veden i tändhålet, där det sedan fick brinna, varefter hålet
stoppades fullt med ved och lades igen med stubb. Man måste dock öppna och fylla på med mera ved i hålet tills det att milan blev varm och började kola.
Därefter satte man dit en av bräder hopspikad 3 m lång skorsten vid foten av milan och skottade igen omkring denna. Slutligen tog man så upp hål under rosten
för att få luftdrag, så att milan kunde brinna och kola i botten.
Allt eftersom milan kolade stack man ned ett 6 m långt kolspett av 15 mm rundjärn, för att pröva hur djup milan var kolad. Man hade också en stor träklubba,
med vilken man slog ovanpå milan under tiden den kolade. Detta för att täppa till och undvika tjuvdrag.
När milan var färdigkolad fick den stå ett dygn och kallna, varpå man rev ut kolen med kolkrokar. Därefter tog man kolharkor och drog ut det stora kolet i en
sträng runt milan. Småkolet drogs sedan ut med harkor som var försedda med fler och kortare pinnar. Allt kol fick sedan ligga en dag innan det lastades,
eftersom det fanns en viss brandrisk. Kolet fatades sedan upp i lådor, småkolet i tätare lådor och det större kolet i lådor som var glesare hopspikade. Sedan
kördes det med häst till närmaste landsväg, där transport med lastbil vidtog till någon närbelägen järnvägsstation. En normalstor mila på ca 18 famnar fyllde två
järnvägsvagnar om man lastade ordentligt. Det gällde nämligen att tippa småkolet i botten på vagnarna och det stora kolet ovanpå, för om man gjorde tvärtom så
rann allt småkolet ned mellan de stora kolbitarna.
En normalstor mila om 18 famnar, mätt mitt på milan och runt om, tog ungefär 5-6 dygn att kola. Som jämförelse kan nämnas den mila som årligen brännes för
turisterna i Storforsen, vilken mäter ca 11-12 famnar i omkrets. Kolet köpes vanligen upp av de mellansvenska bruken, bl. a. Vansbro bruk i Dalarna.
Själv lärde jag mig att kola hösten 1939 av en man som hette David Sundman. Det var i Svarttjärn, ca 1 mil nordost om Brännträsk, där vi brände två milor. Det
fanns ingen bostad så vi byggde en liten koja, men den var inte färdig när vi tände milan. Detta innebar att vi fick sova vid en öppen eld på marken, endast
inlindade i en fårskinnsfäll. Den andra dagen blev det mellan 20 och 25 grader kallt och i fällen rymdes endast en man, vilket gjorde att vi fick turas om att sova.
Det var dock vanligt att man alltid hade en man på vakt, ifall milan skulle fatta eld och flamma upp.
Hösten 1943 var jag med och kolade en mila på 22 famnar vid Anna Erika-tjärn på Nordenheden. Då låg vi i ett vindskydd med tre väggar och tak, som
sovsäckar använde vi stora fodersäckar gjorda av papper. Innan den milan var färdigbränd och riven var det 30 cm snö och minusgrader.
Allt detta, dvs det kyliga vädret, nattvaket och de dåliga bostadsförhållandena, gjorde att det var ett slitigt och tungt arbete, där dock förtjänsten ansågs som
relativt god.