5.4 Vidsels Idrottsklubb 1936-87

av Evert Olsson

Allmänt
Först bör man kanske påminna om att Vidsels IK hade en föregångare, Vidselbygdens IF, som bildades 1927. Den föreningen hade sin huvudsakliga verksamhet lagd på skidor. De mest namnkunniga åkarna var Klas Forsman och Sievert Matsson. Tyvärr dog verksamheten ut i början av 1930-talet på grund av att en del aktiva slutade och andra flyttade.
Intresset för idrott fanns dock kvar och den 28 maj 1936 bildades Vidsels Idrottsklubb. Då hölls ett konstituerande möte på Petterssons Café och där valde man en styrelse som bestod av Nils Yngve Nilsson ordförande, Emil Stensson sekreterare, Sievert Grankvist kassör samt Johan Pettersson och Knut Bohman. Medlemsavgiften sattes till en krona per kvartal, vilket var mycket pengar på den tiden. Redan året därpå sänktes också kvartalsavgiften till 50 öre.
Det första man fick göra var att ordna en fotbollsplan och en festplats. I närheten av den nu rivna hockey-banan, där nya vägen går fram, anlades festplatsen. Den kom att spela en stor roll för VIK:s ekonomi ända till slutet av 1940-talet. År 1953 hade den dock spelat ut sin roll och revs.
Den första fotbollsplanen låg i nuvarande "Flygarstan". Senare spelade man på en plan i den s.k. "Slavstan". År 1949 beslutades att anlägga en ny idrottsplats. Den invigdes tio år senare och som bekant har den utökats och byggts om vid ett flertal tillfällen sedan dess.
Fotbollen blev från början den dominerande idrottsgrenen och var det ända in på 1960-talet. Den är fortfarande den största grenen om man ser till antalet utövare. Skidåkningen fanns också tidigt med på programmet och år 1939 anordnades flera tävlingar. Klubben var även representerad vid andra tävlingar inom distriktet.
Under krigsåren var det tydligen svårigheter att hålla ihop verksamheten. Från åren 1940 och 1941 finns således inga protokoll. År 1942 hade klubben så stora ekonomiska bekymmer att kassören måste gå ut och begära ett handlån på tio kronor av medlemmarna. Tydligen hade man det bättre ställt året därpå, eftersom man då enligt en protokollsanteckning kunde återbetala lånet.
Det fanns också andra problem. Fotbollslaget måste åka cykel till en bortamatch mot Korsträsk 1942, eftersom det inte fanns några andra fortskaffningsmedel att uppbringa. Naturligt nog blev det stryk med någonting på 9-0, men året därpå kunde laget åka bil och då tog man revansch.
Åren närmast efter kriget tycks verksamheten ha varit av normal omfattning. År 1949 beslutade man att ta upp backhoppning och bandy på programmet. En backe byggdes i närheten av skidstugan och redan den 15 januari 1950 kunde den invigas med en tävling. Backens storlek medgav ingen skidflygning utan backrekordet stannade på ca 27 meter. Någon riktig landbana för bandyn kom dock inte till stånd, utan man spelade på älven och på en liten tjärn "Nedre Glott" intill älven.
År 1953 hade VIK en omsättning på 31 000 kronor vilket tyder på en livlig verksamhet. Åren 1954-56 tycks det däremot ha blivit en ordentlig svacka. Det saknas protokoll från dessa tre år och att det var en kris belyses av ett protokoll från ett möte den 7 juli 1957, där det under andra paragrafen står: "Första frågan gällde VIK:s vara eller inte vara". Det var inte första gången frågan väcktes, men i likhet med både tidigare och senare tillfällen röstades förslaget om nedläggning ned. Diskussionen på mötet resulterade tydligen i en uppryckning för nu följde några år av stor aktivitet. Ishockey togs upp på programmet och kom tillsammans med fotboll att dominera verksamheten under ett antal år. Hockeyn blev dock i längden för dyr och när man år 1965 stod utan ledare lades den ned. Hockeybanan låg också i vägen för den nya vägsträckningen och måste rivas år 1971. I ersättning fick VIK 5 000 kronor av Vägverket.
Under 1950-talet var det till stor del idrottsarrangemang man tog in pengar på. Det var mycket publik på hemmamatcher i fotboll och backtävlingar, vilket gjorde att verksamheten var nästan självbärande. Sedan under 1960-talet var det bingoverksamheten som gav en del pengar, men eftersom spellokalen var för liten var det svårt att komma upp i de riktigt stora förtjänsterna.
För närvarande drivs verksamheten med hjälp av inkomster från Storberget, reklamintäkter, kommunala bidrag, huggning av vägruskor och ibland kompletterad av något lotteri. Från årsskiftet 1984/85 har VIK också blivit biografägare. Man tog då ett inteckningslån i Pitedalens Sparbank och köpte Royalbiografen av Sven Sundkvist. Detta för att rädda den från nedläggning men också med förhoppning om att den ska ge inkomster. Se mera i jubileumsskriften VIK 60 år).

Fotboll
Som nämnts har fotbollen haft och har många utövare. Som mest har VIK haft fem lag i seriespel. Herrfotbollen var med från klubbens tillblivelse och redan första året kunde man ställa upp ett lag som spelade vänskapsmatcher mot grannklubbarna. Sedan deltog laget i Älvsby-serien, och efter en serieomläggning i Södra Elit. I början av 1950-talet gick man upp i division V, Södra Kustserien, och år 1954 vann man den serien och avancerade till division IV. Det blev dock bara en säsong i den högre serien. År 1959 gick laget ånyo upp till division IV, men åkte ur året därpå efter för många uddamålsförluster. År 1963 nådde man finalen i Lilla DM, där man förlorade med ett uddamål mot Brännberg.
Med undantag för ett kort gästspel i division V år 1972, spelade VIK i lägsta serien från mitten av 1960-talet till år 1981. Då gick laget upp till division V, Södra Kustserien, och två år senare stod man som seriesegrare. Återigen blev det bara en ettårig visit i division IV, sedan laget i slutskedet tappat en del viktiga poäng i avgörande matcher. För närvarande spelar laget i division V, Södra Kustserien.
Även ungdomsfotbollen inom VIK har vissa år haft stora framgångar. Den största kom år 1966 då pojkar A blev distriktsmästare. Laget innehöll bland andra Don Andersson som senare kom att spela allsvensk fotboll för IFK Sundsvall.
Damfotbollen startades 1972 och har sedan dess utövats med växlande framgång.

Friidrott
Även friidrotten fanns med på klubbens program från början. Man anordnade bl. a. löpningar på gärdena i nuvarande "Domänstan". Även teknikgrenar som kula, spjut, diskus och höjdhoppning provade man på. De tävlingar som förekom hölls dock inom klubben och några resultat finns inte bevarade.
Friidrotten blev aldrig någon stor sport inom VIK och på senare år är det mest i terrängtävlingar, typ Luleluffen, som föreningens medlemmar deltagit i. Ett par insatser kan emellertid förtjäna att nämnas. Det är Per Erik Ervastis silvermedalj i löpning 1 000 meter vid ungdoms-DM 1981 och Stig Karlssons seger i klass H40 vid terräng-DM samma år.

Längdåkning på skidor
Längdåkningen på skidor, som även den nästan hela tiden funnits på klubbens program, fick vid mitten av 1960-talet ett uppsving. Det berodde dels på att träningsmöjligheterna blev bättre genom elljusspårets tillkomst 1965 och dels på att VIK började arrangera flera stora tävlingar. Andörjan kördes första gången 1964 och DM-tävlingar arrangerades åren 1965 och 1967. Senare har även tävlingar som Karlavagnen och Storforsrännet anordnats. Även om VIK inte fått fram några åkare i den absoluta toppen är klubben ändå en av de framgångsrikaste i Pitedalen. Stig Karlsson har ju utvecklats till en långloppsspecialist och har ett par år varit bäste norrbottning i Vasaloppet, med en tionde plats som bäst år 1978. Ännu så sent som ifjol (1986) tog han vid fyrtioåtta års ålder sin åttonde seger i Silverloppet i Arjeplog.

Orientering
Redan i början av 1940-talet anordnades klubbtävlingar i orientering. Valter Karlsson, som var med när VIK bildades, minns att han sprang åtminstone en tävling i Åkerdal och en annan uppe i Snårliden. På den tiden fick man använda den gamla 100 000-dels kartan som var ganska grovt tillyxad.
Första gången orientering nämns i protokollen är år 1962 då Börje Öhman väljs till ansvarig för sporten. Han ritade också nya kartor, dels det s.k. grönsaksbladet över Vidsel och Brännmark, och dels över ett område ovanför Storforsen. På den kartan hölls också den första större tävlingen år 1964.
I och med att klubbens orienterare fick fram nya och modernare kartor i början av 1970-talet, blev det lättare att anordna tävlingar. Robotskubbet kördes att antal år under detta decennium och år 1983 arrangerades lång-DM i Gransel.
VIK var också med som delarrangör vid Sikfors-etappen av 5-dagars 1982. Där var för övrigt vår meste kartrekognoserare och kartritare, Georg Johansson, bankontrollant.
Även inom orienteringen är det Stig Karlsson som nått de största framgångarna. Han har sprungit hem ett antal DM-tecken och 1981 blev han tvåa i klass H43 vid nordkalottkampen i Finland. Samma år blev laget tvåa i klass H35 vid DM i budkavle.

Bandy
Vad gäller bandyn som utövades åren 1949-55 så blev det av ekonomiska skäl aldrig något seriespel, utan endast vänskapsmatcher. Det enda resultat som ihågkommes är en seger mot Vistträsk med 5-1 år 1952 eller 1953 nere på älven. Bandyn tog man inte på så stort allvar, utan det blev mest ett sätt för fotbollsspelarna att hålla sig i gång under vintern.

Backhoppning
Vid VIK:s årsmöte i oktober 1949 beslutade man att undersöka "om möjlighet fanns till backhoppning", som det står i protokollet.Det gjordes tydligen snabbt, för redan i december var en backe byggd och man kunde börja träna. Den första tävlingen hölls den 15 januari 1950 och senare samma vinter hölls en större tävling med deltagare från Älvsbyn, Luleå, Vittjärv, Jokkmokk och Arvidsjaur.
Under större delen av 1950-talet var backhoppning en större sport inom VIK än längdåkningen. Det kom mycket publik till tävlingarna, som ibland var riktiga folkfester.
Donald Sundkvist och Stig Pettersson blev de mest omtalade av VIK:s hoppare. Som juniorer var de bland de bästa i Norrbotten och många experter ansåg att åtminstone Donald blev grovt åsidosatt vid uttagningen till nordkalottkampen i Norge 1956.
I slutet av 1950-talet sjönk intresset och Stig berättade att han tävlade för Älvsbyn i början av 1960-talet, därför att VIK då saknade ledare och blev tvungen att lägga ned grenen. År 1979 försökte Stig och Donald blåsa liv i backhoppningen på nytt. En ny backe byggdes vid skolan. Den gamla hade rivits på 1960-talet och den nya vägen hade tagit en del av bromsplanen. Som mest var det ett tiotal ungdomar som tränade i den nya backen. Några av dessa deltog också i tävlingar i Svanstein och Koskullskulle. Det var dock svårt att uppehålla intresset för sporten, eftersom det är så få klubbar som har backhoppning på programmet. Det blir för långa resor och få tävlingstillfällen. Man tröttnade och från 1984 är backhoppningen tills vidare nedlagd.

Ishockey
På ett möte i oktober 1957 beslutades att ishockey skulle tas upp på VIK:s program. Någon hockeybana hann man inte ordna den vintern, utan den byggdes på hösten 1958 mycket snabbt. Det finns tyvärr mycket litet dokumenterat om hockeyn, men man deltog i serie från vintern 1959-60 och några år framåt. Piteålagen Munksund och Bölebyn spelade i samma serie, och det blev oftast storstryk när man spelade mot dem borta.
År 1965 stod klubben utan ledare för hockeyn och då lades verksamheten ned. Seriespelet hade upphört ett par år tidigare. Hockeybanan fanns dock kvar ytterligare några år och användes bland annat till matcher i korphockeyn.

Utförsåkning på skidor
Den alpina sporten har funnits på VIK:s program sedan år 1968, då backen i Storberget kunde tas i bruk. Tack vare duktiga tränare gick det förvånansvärt fort att i ungomsklasserna få fram åkare som hörde till de bästa i Norrbotten. Det är framför allt i slalom och storslalom som klubben nått stora framgångar.
Mitten av 1970-talet var resultatmässigt den bästa perioden, med bland annat fyra åkare kvalificerade till riksfinal i Kalle Anka Cup år 1974. Lagsegern vid DM i storslalom för yngre juniorer år 1976, vanns överlägset med över fem sekunder före Kiruna.
Klubbens klarast lysande stjärna på senare år har varit Ulrika Dahlberg. Trots sin ungdom har hon hunnit skaffa sig flera DM-tecken samt en seger i Kalottkampen, där de bästa från Nord-Norge, Nord-Sverige och Nord-Finland deltar. Hon tävlar dock numera för Älvsby Slalomklubb.

Bågskytte
Vidsels Bågskytteklubb bildades år 1968 och hade en mycket livlig verksamhet, framför allt i början och i mitten av 1970-talet. Ordförande i bågskytteklubben, Henry Carlsson, blev så småningom också kassör i VIK. För att få en enklare administration begärde man att få gå in som sektion i VIK år 1979, vilket beviljades. Aktiviteten var då sjunkande och en del hade flyttat och andra hade slutat tävla. Bågskyttets historia inom VIK blev dock kort. År 1982 blev sista tävlingsåret och året därpå flyttade nästan hela sektionsstyrelsen, varför sporten fick lov att läggas ned.

Profiler inom VIK
Inom en idrottsklubb finns det alltid en del människor som betytt eller betyder mycket för utvecklingen. Vi ska här bara nämna några.
Hjalmar Nordlund var ordförande i tre perioder och ställde alltid upp då det var svårt att få ledamöter till styrelsen.
Urban Wikberg och Gunnar Fjellström ledde VIK:s fotbollsspelare och backhoppare till stora framgångar under 1950-talet.
Martin Lundberg arbetade hårt för längdåkningen på skidor under 1960-talet, och fick till en verklig uppryckning inom den grenen.
Helge Hallberg, som rycktes bort alltför tidigt, men som har största förtjänsten av att vi nu har en så bra idrottsplats.
Hugo Lundström, stöttepelare i fotbollslaget under många år. Han spelade sin första match i VIK-dressen 1942 och sin sista 1960. Han tjänstgjorde också flera år som lagledare.
Gunnar Thorngren har gjort stora insatser både för fotbollen och för VIK:s ekonomi. På 1960-talet var han med om att dra igång bingon, och på senare år har han dragit in många sköna tusenlappar till klubbkassan genom att sälja reklam.

VIK:s ordföranden under åren 1936 - 1987

Forts kapitel 5.5

Åter sida 1