Nybyggarna runt Storforsen

En studie av kolonisationsförloppet i delar av Pite älvdal

1. Bygden i ett historiskt perspektiv

av Anders Sandström

De äldsta fynden
Den bygd vi ämnar beskriva i denna vår skildring, d.v.s. de västra delarna av nuvarande Älvsby kommun, är vad gäller fast svensk bebyggelse inte särskilt gammal. Den förste nybyggaren anlände så sent som år 1880. Se karta
Långt tidigare hade dock människor tagit denna trakt i besittning. Om detta vittnar ett antal fynd av föremål med hög ålder, som har kommit i dagen under de senaste hundra åren och i olika sammanhang tagits upp till granskning av fackfolk. Dessutom finns ett antal fasta fornfynd, vilka tidigare inte synats.
Under den senaste nedisningsperioden täckte inlandsisen stora delar av Nordeuropa, och när den drog sig tillbaka mötte betraktaren ett helt annat landskap än nutidens. Havet stod som högst ca 200 m över nuvarande nivå och stora delar av det som nu utgör Pite älvdal var då en väldig havsvik. Landhöjningen fortskred och växter, djur och människor tog landet i besittning. De sistnämnda invandrade enligt sakkunskapen för 5 - 6000 år sedan och snart nådde de även trakten runt Storforsen, där de lämnade sina spår i form av stenverktyg som återfunnits vid nyodlingar i vår tid.
Dessa fynd som förtecknats och katalogiserats av Statens Historiska Museum i Stockholm, finns även noterade på länsmuseet i Luleå där de beskrivs på följande sätt:
En ovanligt stor och vacker hålmejsel av svart skiffer, välslipad och skadad. Upphittad vid Storforsen i Älvsby socken. Inv nr 5463.

Tväreggad yxa av skiffrig bergart med rektangulärt tvärsnitt och plana sidor. Funnen vid nyodling ca 200 m från Nils Erikssons gård, ca 25 cm djupt i sandmylla. Fyndplatsen ligger i omedelbar närhet av en mosse ej långt från Pite älv. Ägare Nils Eriksson. Upphittad i Holmsel i Älvsby socken. Inv nr 19187.

Skifferyxa, håleggad. Upphittad på Finnäset i Älvsby socken. Inv nr 18274.

Stenkniv, funnen vid odlingsarbete av hemmansägaren Oscar Larsson. Kniven sönderslogs av verktyget, men man kan se att handtaget var ovanligt väl arbetat. Längd över 30 cm. Enligt tidningsklipp ur Norrbottens-Kuriren den 16 augusti 1921. Upphittad vid Grundträsk i Älvsby socken.

I en uppsats i Pitebygdens Fornminnesförenings årsbok 1986, beskriver Ingela Bergman bl.a. ovanstående föremål samt sätter dem i relation till andra fynd i Pite älvdal. Bland andra fynd som upptas i hennes förteckning är en yxa med triangulärt tvärsnitt funnen i Timfors, en skifferyxa med slipad egg funnen i Holmsel och en håleggad skiffermejsel upphittad i Bredsel. Den senare sannolikt identisk med det fynd som gjordes i ett potatisland i Bredsel år 1946, och som enligt landsantikvarie Kjell Lundholm är att betrakta som en hålmejsel av någon till synes skiffrig bergart. Se bild
Samtliga dessa lösfynd, förutom skifferdolken, dateras av Bergman preliminärt till tiden 3500-2500 f. Kr., och dolken till 2500-2000 f. Kr. Detta gör att vi kan spåra människor i trakten runt Storforsen ca 5000 år bak i tiden.
Vi vet inte mycket om dessa människor, troligtvis var de jägare och fiskare som strövade över stora områden och med förkärlek slog sig ned vid vattendrag och sjöar. Två boplatser, som ännu inte daterats, har för övrigt återfunnits på södra sidan av Pite älv, inte långt från Storforsen. Dessa ger dock lika lite som lösfynden något besked om vilka de första människorna voro. Vi får nöja oss med beskedet att här, liksom annorstädes i Övre Norrlands inland, existerade under tusentals år en tidlös fångstkultur med rötter i en grå forntid.
Betydligt yngre och kanske något lättare att härleda till sitt ursprung, är de fragment av en båge som år 1955 påträffades vid en dikning i en myr nära Sikåns utlopp i Varjisån. I årsboken Norrbotten 1956 redogörs för fyndet, som dateras till yngre järnåldern eller senare. Dessutom jämför författaren fyndet med ett liknande från Vibbymyran i Över-Luleå socken, och anser det troligt att de båda bågfragmenten tillhört den samiska kulturkretsen.

Samerna och deras förfäder
Att samerna och deras förfäder under lång tid strövat omkring i dessa trakter torde vara odiskutabelt. Om detta minner bl.a. de system av fångstgropar som återfinnes på flera ställen uppefter Pite älvdal, men kanske också den sägen som berättar att en av tiden tärd avgudabild av trä lär ha funnits på "Nordskalleberget" invid Vidsel. Den sistnämnda uppgiften härstammar från Arthur Lindberg i Älvsbyn, vilken år 1944 skrev en uppsats som översiktligt behandlade Älvsby sockens historia och nu förvaras på Norrbottens läns museum. Uppsatsen innehåller tyvärr inga uppgifter om vem som var Lindbergs sagesman. Däremot finns uppgifter från senare tid som berättar att man vid Storberget i Vidsel funnit en "lappkyla" och en flintlåsbössa.
En annan lämning från svunna tider, som kanske även den stammar från den samiska kulturen, är den underliga ansamling av stenar som återfinnes ca 700 m norr om Varjisåns utflöde i Pite älv. Fyndet som tidigare inte närmare undersökts, behandlas helt kort i ett brev från dåvarande landsantikvarien Hans Beskow i Luleå till etnografen Ernst Manker vid Nordiska Museet i Stockholm år 1956. Däri uppger Beskow som troligen haft tillgång till ett foto att det rör sig om en samisk offerplats med två seitar och egendomlig stenbänk. I svaret från Manker ger denne uttryck för åsikten att fyndet var intressant, men att han just då inte hade tid undersöka detsamma. Så har veterligen inte skett ännu!

Artikelförfattaren vid ett av fornfynden.

Den svenska kolonisationen
Länge förblev samerna oinskränkta herrar över denna del av landet. Offerplatsfynd från olika delar av länet visar dock på handelskontakter både i västlig och östlig riktning. Sannolikt har samernas förnämsta handelsvaror utgjorts av nordlandets dyrbara pälsverk, vilka lämnats i utbyte mot offerplatsfyndens mynt och andra metallföremål.
När de första skriftliga källorna om landet i norr uppträder i början på 1300-talet, finner vi de sägenomspunna birkarlarna redan fast etablerade i Norrbotten. Deras ursprung är omtvistat, men de kan mycket väl ha utgjort en blandad samling nationaliteter som århundrandena närmast före Nöteborgsfreden grundade handelsfaktorier vid kustens å- och älvmynningar, varifrån de sedan företog långa handelsfärder och lade under sig lappmarkshandeln.
I Nöteborg reglerades genom en fredstraktat år 1323 den första gränsdragningen mellan Sverige och Ryssland, vilken sedan gav upphov till olika tolkningar om rätten till området från Skellefteå och norrut. Detta resulterade i att den svenska statsledningen började ägna viss uppmärksamhet åt området ifråga. Samma år predikar dessutom påven Johannes XXII korståg mot samerna som sades vara fientliga mot kristendomen och överfalla kristna norrmän. De kristna som tog till vapen mot hedningarna skulle för detta erhålla syndernas förlåtelse i likhet med de som drog åstad till det heliga landet. Ett dombrev ufärdat år 1323 i Umeå bekräftar också att ärkebiskop Olof Björnsson och ett väpnat följe från Hälsingland var ute på resa och förrättningar i Norrland detta år. Vidare predikar påven korståg mot karelarna i norr år 1326. År 1327 upplät Magnus Erikssons förmyndarregering allt land mellan Skellefteå och Lule älvar för kolonisering. Därvid tillföll Lule älvdal ett konsortium bestående av fyra personer, nämligen ärkebiskopen Olof Björnsson, fogden över Hälsingland Johan Ingemarsson samt stormännen Nils Farthiengsson och Peter Unge ifrån Ångermanland.
Denna framstöt söderifrån fick till följd att birkarlarna och hälsingarna sammanträffade på ett möte i Telge år 1328. Där det genom riksdrotsen Knut Jonsson fastslogs att det tidigare givna kolonisationsbrevet obrottsligen skulle gälla och att konungens ämbetsman i Hälsingland skulle skipa lag och rätt bland dem som bosatte sig i området. Vidare överenskom man att ingen skulle hindra samerna i deras jakt och birkarlarna på deras handelsfärder.
En annan kolonisatör var riddaren och riksdrotsen Nils Abjörnsson (Sparre), vilken i ett illa medfaret pergamentbrev, utfärdat av Magnus Eriksson den 9 april 1335, tillförsäkras full äganderätt över Piteå älvdal för sig och sina arvingar. Av brevet framgår vidare att herr Nils "genom bostäders uppbyggande, familjers ditförande och genom allehanda däremot svarande åtgärder inom det honom tilldelade ovannämnda området nedlagt mäkta stora omkostnader, mycken möda och arbete". I samband med att kolonisterna av konungen år 1340 tillförsäkrades full äganderätt till sitt område reducerades troligen Nils Abjörnssons ägor i älvdalen till vissa fiskevatten och några smärre jordegendomar. Så var exempelvis både fiskevatten och viss annan egendom i dennes ättlingars ägo fram till år 1450, då det tillföll Vadstena kloster genom testamentariskt förordnande.
Vi vet inte närmare vilka resultat denna kolonisation åstadkom, kanske tillkom de stora byarna runt Svenskbyfjärden vid denna tid. Däremot vet vi att förhållandena måste ha stabiliserats relativt snabbt, ty redan år 1339 nämnes Luleå som kapell under Piteå. Detta kan inte gärna innebära annat än att kyrka då redan uppförts på sistnämnda orten, troligtvis i Kyrkbyn.
Den äldsta kända uppgiften om folkmängden i Piteå socken härstammar från år 1413 och påträffas i riksantikvarien Johannes Bureus anteckningar från början av 1600-talet. Dessa anteckningar som hämtats ur en senare förekommen skatte- och jordebok omtalar att "Pijte" stod upptaget för 30 rökar, d.v.s. hushåll. Om vi antar att varje sådant hushåll innehöll 6-7 medlemmar skulle hela socknens innevånarantal vid denna tid endast uppgå till ca 200 personer. Huruvida någon av Älvsbybyarna redan då var bebodd vet vi inte.

De äldsta uppgifterna om Älvsbybygden
När Gustaf Vasas skattelängder drygt hundra år senare lämnar besked om bygdens utveckling, möter vi inte mindre än 274 bönder i Piteå socken, fördelade på 35 byar. Bland dessa även Ytterbyn och Övrabyn (nuvarande Älvsbyn), Korsträsk, Vistträsk, Muskus och Manjärv, med tillsammans 19 bönder. Som synes har en betydande expansion ägt rum.
Så skulle inte bli fallet under de kommande tvåhundra åren, som delvis sammanföll med Sveriges stormaktsperiod. Under 1600- och början av 1700-talet avlöste ofärdsåren varandra, med en kulmen i 1690-talets svåra missväxtår och det stora nordiska kriget som ändade i det svenska stormaktsväldets fall år 1721. Sannolikt påverkades även den avlägsna Älvsbybygden av dessa händelser. Ty vid roteringen år 1695 redovisas endast 16 bönder, fördelade på samma byar som tidigare.

Älvsby kapellförsamling bildas
Under andra hälften av 1700-talet föddes tanken på en utbrytning av Älvsbybyarna ifrån moderförsamlingen. Så skedde också år 1781, då byarna Pålsträsk, Byn, Korsträsk, Lillkorsträsk, Vistträsk, Muskus och Manjärv bildade egen kapellförsamling. I de sex sistnämnda byarna fanns då ca 30 bönder, vilka tillsammans med soldater och inhysespersoner uppgick till ungefär 250 personer. En i sanning blygsam utveckling sedan 1500-talets mitt.
Vid denna tid påbörjades dock en dryg hundraårig bebyggelseexpansion med därtill hörande befolkningsökning. Bönderna i de gamla byarna tog upp nyodlingar på sina utmarker och åter andra sökte om nybyggesanläggningar på kronans mark. Så skedde exempelvis då bonden Jon Andersson i Manjärv sökte om att få anlägga Storforsens krononybygge. Någon odling eller husbyggnation kom emellertid inte till stånd förrän bondsonen Joseph Josephsson ifrån Ersnäs by i Neder-Luleå socken inflyttade år 1800. På grund av olika orsaker flyttades nybygget redan året därpå till Åträsk, där sedan det första nybygget väster om Manjärvs medeltida by uppfördes.
Vid denna tid uppfördes också kapellförsamlingens kyrka. Åren 1807-08 upptimrades byggnaden och den 10 juli sistnämnda år hölls gudstjänst för första gången i kyrkan. Till kapellförsamlingens förste komminister utsågs året därpå Olof Lindfors.

Befolkningsökningen

Under åren 1825-50 upptogs ytterligare fem nybyggen väster om Manjärv, och under de följande femtio åren nära femdubblades denna siffra. Denna explosionsartade kraftutveckling som troligtvis hade sin motsvarighet på andra håll i Älvsbybygden, resulterade naturligtvis i en kraftig befolkningsökning under 1800-talet, då befolkningen nära tiodubblades. Detta framgår klart av nedanstående tabell över folkmängden i nuvarande Älvsby kommun, där siffrorna är att betrakta som ungefärliga.

De bakomliggande orsakerna till denna kraftiga befolkningsökning torde vara många och svåra att enkelt och kortfattat fånga. En bidragande orsak finns dock att söka i det faktum att Sverige sedan väl Napoleonkrigen förklingat, trädde in i en sedan dess oavbruten fredsperiod med ett ökande befolkningsöverskott som resultat. Kustbygdens och älvdalarnas relativt bördiga markområden var sedan länge upptagna och denna jord förmådde inte livnära det alltmer ökande befolkningstillskottet. Yngre söner och döttrar fick söka sin utkomst på annat håll, men eftersom industrialiseringen av Norrbotten ännu inte kommit igång vid 1800-talets mitt återstod inte många utvägar att välja. En möjlighet var att emigrera, vilket många gjorde, och en annan att ta upp nybyggesanläggningar på kronans vidsträckta domäner. Likväl räckte inte dessa områden till för alla behövande.
En annan utveckling som i tiden nära sammanföll med den kraftiga befolkningsökningen var den svenska sågverksindustrins våldsamma expansion under 1800-talets andra hälft. Olika faktorer såsom frigivningen av såghanteringen, aktiebolagslagen av år 1848, de svenska export- och de engelska och franska importtullarnas avskaffande, tillkomsten av ångdrivna sågar och båtar samt framför allt den stegrade efterfrågan på trävaror, gav storskogen i det inre av Norrland ett aldrig tidigare skådat värde.
Olika intressenter riktade också sina blickar mot de stora skogsområdena uppefter Piteälven, där den mäktiga Storforsen utgjorde ett besvärligt hinder för effektiv flottning. Under 1870-talet påbörjades dock en utbyggnad av forsen, vilket möjliggjorde stora virkesuttag uppefter älvens övre lopp.
Denna utveckling åstadkom naturligtvis ett stort behov av arbetskraft, och denna stod i stor utsträckning att finna bland det landsbygdsproletariat som uppstått under 1800-talet. Det var dessa människor som sökte sig uppefter älvdalarna och befolkade de stora skogsområdena i det inre av Norrbotten. Detta skeende pågick under nära hundra år fram till mitten av det här seklet, då skogsbruket förändrades och behovet av manuell arbetskraft inte längre var lika påtagligt. Det resulterade i att många torp och gårdar tömdes och övergavs, skogen kunde snabbt återta vad den förlorat på hundra år. En kort tid och kanske en parentes i mänsklighetens historia.

Forts kapitel 2

Åter sida 1