2. Bygdens framväxt

Av Anders Sandström

Nybyggarnas villkor

En av Svenska Turistföreningens pionjärer, författaren och fotografen Carl Fries, skrev en gång att "yngst är äldst i svensk bygd". Därmed menades att de längst i norr belägna fjälldalarna, som relativt sent blev uppodlade ändock representerade något mycket gammalt i vår odlingshistoria, nämligen kolonisationsskedet. Detta skulle man också med fog kunna säga om den bygd, Älvsbyn kommuns längst mot väster belägna delar, vars historia vi ämnar nedteckna.
Ännu vid 1700-talets slut fanns ingen fast bosättning väster om byn Manjärv, belägen ca 6 mil uppströms Piteälven. Från och med denna tid kan vi dock skönja en försiktig invandring och uppodling av dessa trakter, med början vid Storforsen och sedan vid sjön Åträsk eller Storfors-Åträsk som nybygget alltfort kom att kallas.
Under drygt hundra år följde så ett intensivt kolonisationsarbete, där nybygge efter nybygge växte fram och gav livsuppehälle för ständigt nya generationer. Om vi till detta skede även räknar den statligt dirigerade kolonatverksamheten uppefter Varjisåns och Sikåns dalgångar under 1920-talet, så kan vi konstatera att det ännu i dag finns människor som själva varit med om att bryta ny bygd. Kanske de sista av sitt slag, i ett flertusenårigt skeende i vårt lands historia.
Detta gör att nybyggartiden ännu är levande för många äldre personer, vilka om de inte har förstahandsuppgifter, så i varje fall andra- eller tredjehandsuppgifter om den första tiden. Det finns också i några fall skriftliga nedteckningar bevarade, gjorda av ättlingar till de första nybyggarna, som talar om hur det kunde gå till. En sådan berättelse har Einar Hedman i Vitberget nedskrivit, han berättar där hur det gick till när hans farfars-far Johan Petter Andersson Hedman kom till Nästräsk. Vi återger här valda delar ur den.

Min Farfars-far startade sin bröllopsresa på våren 1849 till fots, med hustru, en ko, fiskeredskap, en yxa, en lodbössa, samt med några husgeråd. När de hade gått cirka 11 mil kom de till en sjö som egentligen bestod av två sjöar med ett näs emellan. Därav namnet Nästräsk.

På sydsidan av den östra sjön med god lutning mot vattnet, fanns god potatisjord. Det första de gjorde var att sätta den potatis de hade haft med sig. Härefter byggde de en stuga som till hälften var ingrävd i en backe för att nyttja jordvärmen. Det fanns sedan förut ett gammalt lappviste intill deras boplats men om det fanns några lappar förtäljer inte den återgivna berättelsen. Här fanns gott om fisk, skogs- och sjöfågel, en del ägg från sjöfågel kunde även bärgas. Den första sommaren när de var ute på en slåttermyr kom en björn och tog deras enda ko. De skaffade en ny ko men den fick aldrig komma ut ur ladugården efter händelsen med björnen.

Farfars-far var liten till växten, men senig och stark och kunde med lätthet färdas på myrarna. Färder som han för det mesta företog springande. Hans hustru var en stor och robust kvinna, samt djupt troende. Hon brukade tala med Gud och Jesus som familjemedlemmar när hon var ensam hemma. Den närmaste grannen fanns i byn Gransel, en mil nedåt Piteälven.

Enligt min fars utsago var det aldrig matbrist, om än kosten var ensidig ibland. När dom var som mest folk hade de upp till två hästar och åtta kor samt en del får, dessutom jakt och fiske, potatis och korn samt en gröpkvarn. För konservering var saltet en viktig sak, men även lufttorkning och torkning i tegelugn förekom. Några inkomster av förvärvsarbete fanns ej förrän i slutet av barnens uppväxttid, då de började bygga ut älvarna för flottningen.

Två gånger om året bar det iväg till Piteå för varuutbyte. De bytte till sig mjöl, salt, smidesjärn, kaffe, socker m.m. I utbyte hade de hudar, skinn, smör, ost, kött, skogsfågel, vadmal, klänningstyger m.m. Så måste de också se till att de fick några kronor i kontanter, så att de kunde betala skatten. Resan till Piteå tog ca åtta dagar. När de hade två hästar körde de med båda. De gjorde i regel sällskap med farfars bror Oskar. Denne som hade en något mindre familj hade bara en häst. De var i regel två man per häst. Det var en upplevelse för deras pojkar att få följa med på en sådan resa. (Anm. Vid denna tid hade den förste nybyggaren Johan Petters söner Anton och Oskar delat hemmanet.)

Se släktdata kring familjen JOHAN PETTER ANDERSSON HEDMAN i Nästräsk.

I denna kortfattade skildring av pionjärlivet finner vi alla de klassiska ingredienserna vid en nybyggesanläggning i norra Sverige. Lokaliseringen till en södersluttning vid en sjö, de första årens beroende av jakt och fiske samt slutligen utvecklingen till en bärkraftig enhet stor nog att delas av sönerna när dessa skulle ta vid.
Det var vanligt att nybyggaren startade på våren, vilket gav goda försörjningsmöjligheter och den längsta tiden innan vintern inföll. Lekfisk kunde fångas i sjön ett tag efter det att isen släppt och senare kunde stora mängder fågelägg efter de stora sjöfåglar, vars reden kantade stränderna. Sedan gällde det att snabbt få upp en liten åkerteg för medhavd potatis och eventuellt kornutsäde, eftersom vegetationsperioden är relativt kort i denna del av landet. Vinterfodret skulle också bärgas på de talrika gräsmyrarna, vilket som regel skedde under juli månad, innan slutligen den sparsamma potatis- och kornskörden bärgades i slutet på sommaren.
Ett exempel på hur det kunde gå till vid myr- och sjöslåtter får vi i följande berättelse, nedtecknad av Hans-Oskar Öberg i Bredsel, vilken själv varit med om detta arbete på 1920- och 1930-talet.

Myrslåtter var ett hårt och krävande arbete med primitiva bostäder i form av någon lada eller i bästa fall en slåtterstuga. Man fick gå långa vägar, ända upp till två mil från hemmet, innan man kom fram till slåtterlägenheterna. Under dessa vandringar fick man också bära med sig det allra nödvändigaste, såsom slåtterredskap, mat och sängkläder. En annan nödvändighetsartikel var beckoljan, ty det fanns mygg till förbannelse överallt! Den mat man hade med sig skulle räcka minst en vecka och bestod som regel av smör, bröd, fläsk, mjöl, potatis, kaffe, socker och salt. Man kokade fläskpalt och stampade en vattengröt av mjöl, vatten och sirap. Glödkakor bakades också, samt "slobben" av mjöl, vatten och ister. Kosten drygades också ut med färsk fisk som man drog upp ur närbelägna bäckar och sjöar.
Väl framme satte man igång att slå myrarna med en lie försedd med "bläckt", d.v.s. en av grov ståltråd förfärdigad ram, på vilken det spänts finare mässingstråd i ett rutmönster. När höet slagits rösade man det i lämpligt stora högar, vilka sedan med hjälp av räfsan bars till närmsta hässja. Om slåttermyren var försedd med lador så fördes höet in i dessa när det torkat, men fanns det inte lador måste man vinterhässja höet. Det gick så till att man lade dubbelt så breda ock tjocka "golv" av höet i hässjans första varv, varpå det sedan trampades ihop så hårt som möjligt innan man fortsatte. När man hässjat färdigt var man tvungen att sätta upp ett stängsel av gärdsgårdsvirke runtom hässjan för att skydda höet från renarna, vilka ofta kom och rev ut höet och gjorde det otjänligt som foder.
Senare på hösten skars sjöfoder, vilket som regel bestod av fräkne. Detta fick ej bärgas medan vattnet var varmt, för då ruttnade rötterna på sjöbotten bort och det slutade växa fräkne på det stället. Det var i lag förbjudet att syssla med detta arbete förrän strax innan sjöarna blev isbelagda.
När man skar sjöfoder användes två lieblad som var sex fot långa och satt fast i ena ändan av en tre och en halv meter lång stång. I den andra ändan fanns ett handtag fastsatt. För att klara av detta arbete måste man också ha tillgång till en båt och vara två personer. Det hela gick till så att en man rodde båten, alltmedan den andre satte ned lieblad och drog dom efter botten så att fräknet skars av och sedan flöt upp, varefter man lade en bom av torrt hässjevirke runt grödan och drog den i land för hässjning och torkning.
När sedan marken frusit och snö hade fallit fraktades allt foder hem till gården med hjälp av häst och skrinda.

Parallellt med arbetet att skaffa föda till människor och djur fortskred också det viktiga arbetet med uppförande av nödiga byggnader, oftast fähuset först. Detta fick vanligtvis nybyggaren och hans familj dela med de fåtaliga kreaturen under den första vintern, såvida man inte uppfört en backstuga eller en jordkula i någon backsluttning. Länge blev dock inte nybyggaren kvar i fähus eller jordkula och det var då inte bara de egna kraven på förbättringar som gjorde sig gällande, utan också myndigheternas krav på nybyggets förkovran enligt en i förväg uppgjord plan.
Det var nämligen så att en nybyggesanläggning föregicks av en s.k. syneförrättning, där såväl myndigheterna i form av länsman som det allmänna i form av två nämndemän skulle deltaga. Härvid utsågs förutom själva platsen för bostaden, också det område inom vilket nybyggaren hade att hämta sin bärgning, d.v.s. lägenheter för odling och myrslåtter, skog till vedbrand och byggnadsmaterial samt sist men inte minst viktigt, rättigheter till jakt och fiske. Därefter utsågs det antal frihetsår som nybygget var berättigat till, vilket kunde variera allt ifrån tio till trettio år eller ännu mer, beroende hur svårupparbetat stället ansågs vara. Med dessa rättigheter följde också skyldigheter, skyldigheter att inom en viss angiven tid uppföra nödvändiga byggnader och utföra ett visst antal dagsverken, och om dessa skyldigheter inte fullföljdes så kunde man förlora rättigheten till nybygget.
Dessa villkor kan synas oss väl så frikostigt tilltagna, men vi får betänka att nybyggarna i det närmaste var medellösa när de började sin verksamhet. En yxa och en järnskodd träspade, en lodbössa och lite fiskeredskap, samt kanske en ko och några getter var oftast deras enda startkapital. Ett startkapital som redan från början kunde vara skuldsatt hos någon handelsman i Piteå eller någon bonde i den redan etablerade bygden. Som säkerhet för utlämnade varor och förskotterade kontanter fanns alltid nybygget, och när denna säkerhet var tillfullo utnyttjad fanns alltid lösöret att tillgå. Detta innebar att inte bara den fasta egendomen utan också nybyggarens lösegendom kunde bli tagen i anspråk för gäldande av skulder.
Så synes det exempelvis ha gått för Pehr Sundman i Södra Storfors, vilken år 1855 fick försälja sitt lösöre till handelsmannen J. A. Clausén i Piteå. Sundman erhöl dock rätten att tills vidare omhändertaga och väl vårda persedlarna mot erläggande av laga ränta. Köpehandlingen som är daterad den 17 december år 1855 återges här oavkortad.

Till Herr Handelsmannen, Butiksägaren J. A. Clausén i Piteå stad försäljer undertecknad mot här nedan utsatt värde nedanstående lösegendom nämligen;

Storforsen den 17 dec 1855, Pehr Sundman

Såsom ägare å denna sida spec. Lösöre medgiver jag att densamma må till vidare få bliva i säljarens vård, likväl med skyldighet för att vårda densamma såsom anförtrott gods samt att vid begagnandet erlägga laga ränta å den utgivna köpeskillingen, betygar Piteå som ovan, J. A. Clausén

Bevittna

J. E. Ahlqvist Johan Johansson i Norrlångträsk

Det är mot bakgrund av dylika händelser inte ägnat att förvåna, att så många fick lämna sina nybyggen och börja om på nytt efter en ofta ojämn kamp mot en ibland ogin natur och krävande fordringsägare. Det är snarare mer förvånande att så många överlevde och med seg envishet och en aldrig sinande okuvlighet, förmådde skapa en alltmer dräglig tillvaro för sig och sina efterkommande.
Det är om dessa den första generationens nybyggare och deras efterkommande följande avsnitt skall handla.

Se bild av hässjeställning av gammal typ.

Forts kapitel 2.2

Åter första sidan