2.16 En tillbakablick på tider som gått
av Aina Lundberg
En tillbakablick på tider som gått kan vara väldigt nyttigt ibland. Vi var ute på en tur i höst för att se hur det såg ut sedan Domänverket färdats fram med sina
marodörer till maskiner. Det är ju nu för ganska flera år sedan brytit väg från Åkroken, nedanför Vitberget, fram till det nu nedrivna ödetorpet som vi alltid
kallade Åbergstorpet. Den siste torparen där var Helmer Johansson-Öhman. För två år sedan, 1981 eller 1982, fortsatte Domänverket med vägen uppefter
Vargisån, ända upp till där Sikån och Vargisån möts.
Där känner jag ju till så noga hur det såg ut under min uppväxttid i Dalen, halvmilen ovanför. Vi hade ju ängs- och uteslåtter efter Vargisån, Gran kallat. Jag fick
följa med och hjälpa till att räfsa. Det var farfar, pappa och jag. Och så småningom fick jag lära mig gå och slå med lien. Hässja det stod karlarna för, det skulle ju
vinterhässjas, för det gick ju ej att få hem höet förrän älven frusit till, och just den där vinterhässjningen det var en konst för sig som endast karlarna var betrodda
till. Det gällde ett ställe längre ned för där hade vi ingen lada, men då gällde det ju också att stänga ordentligt kring hässjorna för renarna. Men på själva Gran
hade vi en riktig lada. Det var egentligen en härlig tid på sommaren detta. Jag tyckte alltid det var roligare med uteslåttern än hemmavid på gården, fastän den
gick med maskin och sedan blev det släpräfsa. Eftersom pappa fick mer och mer odlat hemmavid så blev det ju mindre vi behövde den där slåttern på råningarna.
Men nog var det slitigt och framför allt långa dagar, värst att få sömnen ur ögonen på morgonen. Så här efteråt tycker jag mig minnas bäst hur gott allting
smakade när vi satte oss och åt. Kanske mer än vad vi sätter värde på en festmåltid nu för tiden. Vad jag minns hade vi alltid en 2-3 literskruka eller
mjölkhämtare som vi sade, med fil och kall gröt som mamma kokat i förväg. Och potatis som vi kokade på elden. Pappa och farfar lade oftast ut näten innan vi
åkte hem på kvällen så vi hade alltid färsk fisk, och vad jag alltid skall minnas hur "släng" min farfar var till att steka den där fisken, särskilt när han glödstekte
aborre. Det var fest det, dessutom hade vi ju mjukt bröd med oss som mamma bakat.
Just där var vi nu i höst och gick och försökte känna igen oss, men det var ju rent omöjligt sedan det är kalhugget.
Vi brukade då vi var där i slåttern och hade tid, ibland gå ned till ödetorpet som var strax nedanför. Det var Rickard Karlsson som hade bott där. I Domänverkets
hävder står detta torp för att ha hetat Globergstorp, men vi kallade det alltid Gran och så gjorde även de gamla, för Rickard Karlsson var en bror till min farmor.
I hävderna står det också att det var sökt 1905 och bebott 1907-09 vilket är alldeles fel, det var bebott till 1919. Han blev änkling 1918, hans fru Ida som var från
Pite landsförsamling dog i spanska sjukan det året och han blev lämnad ensam med sju barn i åldern 1 - 15 år. När det blev vår 1919 flyttade han med familjen
upp till Dalen, där hans föräldrar bodde. En del eller ett par av barnen blev bortlämnade till andra släktingar.
Men jag minns ju hur trevligt detta lilla torp stod medan husen var kvar. På den tiden tänkte man ej så mycket på hur det hade varit, men nu i höst kom jag ihåg
att jag skulle försöka söka igen platsen som jag inte trodde skulle finnas kvar. Men döm om min förvåning när jag får se rester av den lilla ladugården, så vi röjde
undan ris och bråte och kunde se var den lilla mangårdsbyggnaden hade stått. För jag mindes så väl hur husen hade varit placerade. Sedan följde vi körvägen ned
till älven och även där hittade jag lämningar av det första bostället han hade haft där. Men han hade varit tvungen bygga högre upp mot åsen, för det hände på det
första bostället att dom fick in vatten på golvet om det var högvatten på vårarna. Det låg för nära älven.
När vi hade tagit ut ungefär det som varit en gårdsplan fann vi också lite saker som vittnade om vad som hade varit, delar av en skakel, en rostig lie, m.m. Så
satte vi oss ned och pratade om hur dom månne hade haft och fått kämpa med, och hur det skulle ha varit medan det var barn som lekte på ängarna, men också
om den tragedi som blev en epilog för nybyggets del. Nu lever endast tre av de barn som föddes där, de andra dog i unga år. Enligt min farmors berättelse och
även mi fars, det var ju hans kusiner, så drabbades dom av tuberkulos. Jag minns den äldsta pojken, han förkylde sig i lumpen och låg väl hemma tills han dog, så
dom andra blev väl smittade och fick samma sjukdom allt eftersom. Jag tror det var bara något år mellan deras bortgång.
Något mer vill jag slutligen ha sagt om Domänverkets ointresse att göra något för att bevara det gångna. Att göra en inventering av kvarlämnade rester av
nybyggen och torp där folk slitit som djur, och även av gamla körvägar. Allt blir så förstört som dom far fram i markerna, det är stört omöjligt att sedan se var de
gamla gång- och körvägarna gått. Det är ju gamla handels- och kyrkvägar flera, och alla leder fram någonstans till gammal bebyggelse, om än bara kvarlämnade
rester.