2.5 Norra Storfors och Bredsel

Av Anders Sandström och Börje Öhman

Bokmärke:
Bredsel

Norra Storfors
När Storforsens krononybygge insynades år 1794, ingick delar av vad som senare skulle bli Norra Storfors. I själva verket utsågs bostället med tillhörande odlingsmark på nuvarande campingplatsens område. Någon byggnation kom dock inte till stånd på denna plats, ty när traktens förste egentlige nybyggare, Joseph Josephsson från Ersnäs by i Neder-Luleå socken, anlände år 1800, så hade Manjärvs byamän vid avvittringen 1797-99 tilldelats den s.k. "Warris-ängen". Detta fick till följd att Josephsson genast vidtog åtgärder för en flyttning av nybyggets boställe till sjön Åträsk, där vi finner honom år 1801 med hus uppförda och mark odlad.
I nära ett kvarts sekel skulle detta nybygge förbli traktens enda, först när Joseph Josephssons son Nils Josephsson Lindström år 1824 lät återinsyna den andra hälften av Storforsens krononybygge, uppstod ytterligare bebyggelse. Den förstnämnda hade nämligen bara förvärvat ena hälften av nybygget, den andra hälften kom i baron Hermelins ägo, vilken inte verkställde några som helst odlingsförsök. Den nytillkomna nybyggesanläggningen som placerades på södra sidan av Pite älv, inte långt från Storforsen, fick namnet Södra Storfors.
Denna händelse skulle senare få långtgående konsekvenser för uppkomsten av Norra Storfors, ty som förrättningsman vid synetillfället tjänstgjorde bl a hemmansägaren Jon Matsson i Byn. Denne kan inte gärna ha undgått att notera de utmärkta förutsättningarna för en nybyggesanläggning på norra sidan av älven. Dessutom hade platsen ett ur kommunikationssynpunkt strategiskt läge. År 1837 inlade också Jon Matsson, som då var bosatt i Isträsk, tillsammans med nybyggaren Anders Eliasson i Finnäset, en ansökan av följande ordalydelse till konungens befallningshavande i länet:

På Norra sidan om Piteå Elf nedan före Storforsen vid det så kallade Bredselet af odlingstillfällen till åker mellan Bredselet och Bredsels Berget och änges tillfällen inom högst tvänne skiften af hvilka det ena ligger inom en qvart mil från den begärda Bohlstaden nemligen på södra sidan Bredselet och på den Norra Warris åhn med deromkring varande odlings tillfällen och naturliga slogar med alle på norra sidan om Bohlstaden såväl som på Östra sidan liggande naturliga odisponerade Änges tillfällen och odlingar det andra en tredjedels mil från Bohlstaden med deromkring varande naturliga slogar och odlings tillfällen vid och omkring Brännträsket. Och som Allmänna Avvittrings Regleringen redan hunnit till Piteå våga vi ödmjukast anhålla att få ofvan beskrefne tracter utan Länsmans Syn begagna så vidt de äro odisponerade och att vid Afvittrings Regleringen få de samma till nytt Hemman afvittrade för vår Rekning.

Elfsbyn den 9:de September 1837

I Mattsson i Isträsket
Anders Eliasson i Finnäset

Den 15 sept samma år remitterades ärendet till styresmannen för avvittringen i länet, förste lantmätare Rutbäck, vilken hade att beskriva och kartlägga ansökta lägenheter, samt undersöka om dessa var kronan tillhöriga och odisponerade och ifall de var till ändamålet tjänliga, tillräckliga och användbara. Så synes inte ha varit fallet denna gång, ty på ansökningen finns antecknat med annan handstil att området ifråga var beläget på det Palmstruchska odlingsdistriktet. Vilket med all sannolikhet innebar ett stopp för nybyggesplanerna.
I själva verket hävdade Alters Bruks ägare, såsom innehavare av de Palmstruchska odlingsprivilegierna, vid upprepade tillfällen sin företrädesrätt till detta och andra områden. Vilket yttrade sig på så sätt att man sökte hindra tilltänkta nybyggesanläggningar och sökte kompensation för redan anlagda sådana genom tilldelning av annan kronomark.
Det Palmstruchska odlingsdistriktet hade sitt ursprung i den av kemisten och majoren Georg Wilhelm Palmstruch år 1750 påbörjade porslinstillverkningen på några holmar i Svenbyfjärden. Pga. olika orsaker fullföljdes aldrig verket, endast några enklare produkter framställdes för provning vid Bergskollegium, vilka intygade att det rörde sig om porslin "vars fägring vidare lärer kunna upparbetas". Detta till trots erhöll Palmstruch privilegier av vidsträckt omfattning, på grund av företagets förmodade behov av stora områden för bränsle, byggnadsmaterial och kolonisation. Tanken var att porslinsbruket genom sina nybyggare alltid skulle ha tillgång till arbetskraft vid skogsavverkning, timmerkörning och kolning.
Den flitige resenären Abraham Abrahamsson Hülphers ger i sin år 1789 utkomna beskrivning över landsbygdssocknarna i Västerbotten, följande bild av det Palmstruchska imperiet:

Piteå stora nybygge eller tillämnade koloni, börjar 2 mil från sockenkyrkan i NV 1 mil ifrån havsviken vid Håkansö och Porsnäs byar, sträcker sig efter 1756 års karta 8 till 10 mils längd emot lappmarkens rå, och 3 ½ mil i bredd på ömse sidor om Alterån emellan Piteå och Luleå älvar.

Hülphers berättar vidare att Palmstruch erhållit privilegium härpå såväl 1757 som 1775, men att han aldrig påbörjat något arbete, utan sålde sin rätt till grosshandlare Fredrik Lundin eller det så kallade Plomgrenska kontoret i Stockholm för 7 000 plåtar eller 14 000 dalar silvermynt.
Under den nära fyrtioåriga period som härefter följde, kom egendomen att vandra mellan ytterligare fem ägare, innan slutligen Karl XIV Johan år 1818 övertog den i samband med att han inköpte Selets bruk av överste G F Klingstedt. Odlingsdistriktet kom också under dessa år att utökas med privilegier för anläggande av hammare, härdar och manufakturverk, varefter det erhöll den mera ståndsmässiga benämningen Alters bruk.
Under1820-talet kom den höge ägaren att förvärva ytterligare egendomar i Norrbotten, vars areal tillsammans kom att uppgå till 1 1/4 miljon tunnland eller lika mycket som Skånes, Blekinges och halva Smålands ytvidd tillsammans. I komplexet ingick då förutom Alters och Selets bruks egendomar, även Svartlå med Edefors påbörjade masugn samt Melderstein och Strömsunds bruk. Dessutom återfanns Borgfors, Ljuså, Hälleströms och Vitåfors sågverksanläggningar med nyttjanderätt till omfattande kronoskogar, i det kungliga innehavet. Till detta kommer också en rad hemman i Gällivare och Jokkmokk.
De kungliga egendomarna, eller Gällivareverken som de nu började kallas med ett samlande namn, blev dock en dålig affär och efter Karl XIV Johans död år 1844 började sonen Oscar umgås med planer på att avyttra dem. Så skedde också efter det att domänerna uppdelats i tre olika enheter: Piteålotten kring Alters bruk och sågverken i Borgfors och Hälleström; Luleålotten kring Selet, malmbodarna i Edefors, sågverken i Hedensfors, Ljuså och Svartlå; samt Råneålotten kring Melderstein, Vitåfors och Avafors. Försäljningen av dessa lotter kom efter olika misslyckade transaktioner att avslutas helt först år 1855, varpå en punkt sattes för kungahusets privatekonomiska intressen i Norrbotten.
Det är mot denna bakgrund vi har att se ett beslut som Piteå sockens ägoskillnadsrätt fattade den 11 februari 1848. Då bestämde man nämligen att Alters Bruks ägare inte längre ägde företrädesrätt till det Palmstruchska odlingsdistriktet enligt tidigare privilegier. Beslutet fastställdes sedan genom kunglig majestäts nådiga utslag. Ett märkligt faktum med tanke på att det svenska kungahuset vid denna tid var ägare till Alters Bruk Odlingsdistriktet blev således disponibelt för nybyggesanläggningar av utomstående.
Med anledning av detta beslut anmälde sig lanträntmätare Lars Ulrik Öqvist den 18 mars 1848 som sökande "till så många Nybyggen som lägenheterna å den odisponerade delen av berörde odlingsdistrikt medgifva". Detta behandlingssätt kan synas något märkligt, med tanke på Öqvists samhällsställning. Ett tillfredsställande svar får vi emellertid dryga elva år senare i följande handling av Öqvists egen hand:

Som jag under min långa tjenstemanna bana erfarit huru ringa ja nästan intet de stora Landsträcker inom Länet, hvilka under skyggd af så kallade privilegier disponerats af Verksegare inom orten, blifvit odlade, på samma gång den arbetande klassen eller allmogen från deras bearbetande förhindrats, så var min afsigt med förestående ansökning att kunna återförvärfva den vid Avvittring af Alters Hemman öfverblefna del af Palmstruchska odlingsditriktet i Piteå, för att för odling blifva tillgänglig. Men då mina krafter numera icke medgifva att sådant ombesörja, öfverlåter jag härmed all den rätt ofvanstående ansökan kan medfara å Hemmansegare Olof Nilsson, Johan Petter Lundgren, Anders Karlsson Lundgren, Isac Sundström, Johan Nyström och Nils Ersson.

Luleå den 15 Augusti 1859

L U Öqvist

Oaktat detta inflöt ytterligare ansökningar om Norra Storfors. Den 4 oktober 1854 inlämnade Carl Johan Johansson Westerlund anhållan om att få upptaga ett nybygge på "öfra sidan om Warrisåfors". I juli månad 1855 hölls syn på platsen och därvid angavs boplatsen belägen på norra sidan om Pite älv, vid den s.k. "Warrisåns" utlopp i älven. Möjlighet till åkerodling uppgavs dels vid bostaden och dels på norra sidan Pite älv vid det s.k. "Bredselet". I övrigt återfinnes de flesta ängeslägenheterna uppefter Varjisån. Detta sistnämnda torde utgöra en förklaring till varför Westerlund övertog förre Nämndemannen Nils Erik Grönlunds nybyggesrättigheter. Dessa som i sin tur övertagits från drängen Carl Johan Bergvall, gällde i huvudsak just Varjisån. Ansökningen avslogs dock med hänvisning till anläggningens läge på det Palmstruchska odlingsdistriktet.
Carl Johan Johansson Westerlund, f 1821 24/8 som son till Johan Eriksson i Muskus, gick bland folk i bygden under namnet "Carl Spik". Han var nämligen smed till yrket och levererade spik och järnlinor till skogs- och flottningsbolagen. Carl var bosatt i en stuga vid Piteälvens norra strand eller i närheten av det långt senare uppförda båthuset, snett emot Storforsen, där han disponerade två små odlingar. Den ena vid älven och den andra cirka 100 meter norrut, där Carl Johan Öberg sedan kom att sätta upp sin bostad. Denna Carl Spiks bosättning finn för övrigt redan upptagen på lantmätare Wibells karta över en kronoallmänningstrakt i "Elfsby Capellförsamling af Piteå socken". På den finns också två bosättningar i Bredsel uppritade. Samtliga dessa synes ha anlagts på kronans mark utan laga tillstånd.
På 1860-talet flyttade Carl från sin stuga vid älven, till en plats cirka en kilometer västerut, strax norr om Varjisån. Denna plats som senare kom att kallas "Spik-backen" är nu en del av ett kalhygge, men man kan ännu skönja var hans stuga och tillhörande lilla odling har funnits. Carl Spik utauktionerades sedan på s.k. fattigauktion åren 1874 och 1877 till Per Nyberg i Tvärån, där han avled år 1879.
En annan sökande på Norra Storfors eller delar därav var förvaltaren på Borgfors sågverk, N F Häggström, vilken den 28 december 1855 begjorde att all mark å ömse sidor Varjisån och nedre Tvärå vattendrag måtte till hemman under nämnda sågverk indelas. Även arbetskarlen Olof Anton Lidström i Piteå stad inlämnade en ansökan om ett nybygge i dessa trakter den 18 oktober 1862.
Den 30 november 1863 blev Olof Nilsson ifrån Ale by i Neder-Luleå socken, ensam innehavare till lanträntmästare Öqvists ansökningsrätt å Norra Storfors och den 4 januari 1864 anhöll han om grundläggningsutslag på nybygget. År 1860 hade förslag till mantal, ränta, frihetsår och område upprättats för Norra Storfors krononybygge. Enligt detta föreslogs nybygget till 47/64 mantal och frihet från skatt i femtio år.
Den 19 oktober 1864 meddelade konungens befallningshavande i länet avvittringsutslag för krononybygget ifråga, varvid frihetsåren synes ha ändrats till fyrtio med början år 1864, dock efter det att 3/4-delar av tiden förlupit så borde halv skatt erläggas. Vid detta tillfälle lämnades även beslut om åbo- och besittningsrätten. Dessutom meddelades att innehavarna av det Palmstruchska odlingsdistriktet ej längre ägde någon företrädesrätt till detsamma, eftersom de inte inom sex år från frihetsbrevets utfärdande år 1775 påbörjat någon verksamhet i området. Stöd för detta beslut fann man även i kunglig majestäts tidigare omnämnda brev av den 11 februari 1848.
Till rättmätiga innehavare av ansökningsrätten till Norra Storfors krononybygge utsågs i stället "Isak Matsson i Isträsk och Anders Eliasson i Finnäset". Dessa hade som vi tidigare sett redan år 1837 inlämnat sin ansökan. Noterbart i sammanhanget är den fadäs som myndigheterna begick när man gav Jon Matsson namnet Isak Matsson. Visserligen hade han endast undertecknat ansökningsbrevet med I Matsson, men bokstaven I nyttjades i äldre tid även som J och i vart fall stod där inte Isak. Detta skulle i sinom tid ge upphov till mycken skrivarvånda och många problem, trots att ingen av dessa personer bosatte sig på nybygget.
I samband med avsättning av nödiga utmål för kronans räkning vid Storforsen år 1865, nämnes handlanden Johan Öberg i Byn som åbo å Norra Storfors. Denne hade på något sätt förvärvat nybyggesrättigheterna av Anders Eliasson, som flyttat till Brännträsk, och eftersom Öberg kunde bevisa att det inte funnits någon person med namnet Isak Matsson inom församlingen under flera decennier, antog landshövdingeämbetet honom som åbo å hela nybygget den 27 januari 1870. På hösten samma år överlät dock Öberg nybygget till förvaltaren Häggström på Borgfors sågverk, vilken därefter "blev uti åborätten interimsvis inrymd".
En god princip i forskarsammanhang torde vara att inte onödigtvis strö värderingar omkring sig. Man kan emellertid i detta fall inte gärna undgå misstanken att Johan Öberg var väl medveten om det rätta förhållandet. Under alla omständigheter hade en enkel kontroll med den andra sökanden, Anders Eliasson, gett snabbt och säkert svar.
Svaret skulle dock komma från Jon Matssons söner August Jonsson och Ulrik Rosengren, vilka i april 1871 inlämnade följande skrivelse till konungens befallningshavande i Norrbottens län:

På grund af härhos bifogade handlingar nemligen;

Ansökning om nyhemman af Jon Matsson i Isträsket och Anders Eliasson i Finnäset af den 9:e september 1837 med Kongl Majt:s Befallningshafvandes Resolution derå den 15 September.

Kongl Majt:s Befallningshafvandes utslag i fråga om åbo och besittningsrätten till Norra Storfors Krono-Nybygge af den 19 October 1864.

Betyg af Anders Eliasson, att Jon Matsson var hans medsökande då hos Kongl Majt:s Befallningshafvande söktes om att få anlägga nybygge på norra sidan om Piteå Elf nedanför Storforsen, af den 26 mars 1871.

Prestbetyg af den 4:e april 1871, att år 1837 den 9:e September någon person med namnet Isac Matsson icke funnits kyrkoskrifven i Byn eller Isträsk af Elfsby församling, utan att inhysesman Jon Matsson född den 24 september 1788, hvilken från 1814 till 1834 varit Bonde i Byn, sedan Inhysesman samt afflyttade till Isträsk hösten 1836 hvarifrån han dock till Byn återflyttade hösten 1837. Att denna Jon Matsson afled den 31 December 1839 och efterlemnade flere barn, deribland sönerne August Jonsson och Ulrik Rosengren.

Borgensförbindelse för åboskyldigheternas fullgörande.

Våga vi Jon Matssons söner vördsammast anhålla om rättelse, så att rätta namnet Jon Matsson införes i de handlingar om Norra Storforss Nybygge, der namnet Isak Matsson står, och att vi må erhålla Immission uti halfva detta Krono Nybygge, och protestera mot någon annans inrymmande derå, helst då Nybygget är så stort och har så god lägenheter att det är tillräckligt för 2:ne, 3:ne eller 4 åboar.

Skulle några vidare bevis eller handlingar erfordras för sakens pröfvande och afgörande anhålla vi äfven vördsammast att så snart som möjligt dem få inlemma.

Luleå den 8 april 1871

August Jonsson i Korsträsk
Ulrik Rosengren i Piteå stad.

Myndigheternas reaktion lät heller inte vänta på sig, samma dag som skrivelsen inkom till landskontoret i Luleå avlät man följande resolution:

Kommuniceras landthandlaren Johan Öberg i Byn, som under den 27 januari 1870 erhållit interimsimmission i hela Norra Storforsens Krono Nybygge, att sig häröfver förklara och dessa handlingar hit återställa inom tre veckor från delfåendet, vid vite af fem Riksdaler.

Den 3 maj 1871 inlämnades som bilaga ytterligare betyg och intyg av August Jonsson och Ulrik Rosengren och den 19 november samma år en påminnelse om deras bättre rätt till Norra Storfors, daterad den 14 november 1871.
Den 8 oktober 1872 föll så slutligen kunglig majestäts och kammarkollegi utslag i frågan, varvid framkom att landshövdingeämbetet i Norrbottens län meddelat utslag den 30 december 1871 till förmån för August Jonsson och Ulrik Rosengren. Ärendet hade dock överklagats av Öberg och Häggström, vilka inte var nöjda med beslutet. Sedan samtliga inblandade getts möjlighet yttra sig fastställdes landshövdingeämbetets utslag, vilket delade Norra Storfors i två delar. Den ena tillföll därvid bröderna August Jonsson och Ulrik Rosengren, och den andra inspektor N F Häggström på Borgfors sågverk.
Detta beslut lämnade fältet fritt för Jonsson och Rosengren att agera som de själva fann bäst. Dessa hade redan den 24 januari 1871 sålt sin avlidna faders andel i Norra Storfors för 20 riksdaler riksmynt till hemmansägaren Erik Magnus Nyman i Håkansön. Detta köp måste ha återgått till säljarna, eftersom de försäljer samma andel för 1 000 riksdaler riksmynt till handlanden Carl Johan Öberg i Storforsen den 20 juni 1873. Denne var för övrigt bror till Erik Magnus Nyman och det var dessa båda herrar som gick i borgen för Jonsson och Rosengrens möjligheter att fullfölja åboskyldigheterna på Norra Storfors.
Carl Johan Öberg, f 1840 18/4, och hans bror Erik Magnus Nyman, f 1839 10/1, var söner till Erik Öberg och Sara Holmbom i Porsnäs. Dessa makar hade ytterligare sju barn, däribland sönerna Henrik Alfred och Petter Edvig eller Per Öberg, som bägge i sinom tid skulle flytta till trakten av Storforsen.
Redan år 1859 fanns emellertid Carl Johan Öberg vid Storforsen, där han endast nittonårig förstod ett handelsupplag. Detta uppdrag var förmodligen för Gällivare-bolagets räkning. Bolaget kom dock på obestånd vid upprepade tillfällen under 1860- och 1870-talet med därpå följande nya bolagsbildningar, varför Öbergs anställning med all sannilokhet upphörde relativt tidigt. Enligt bevarade handelsböcker för åren 1869-76, så framgår det att han drev egen handelsverksamhet vid Storforsen under denna tid. Dessa uppgifter stämmer ganska väl överens med en notering i 1862-73 års husförhörslängd, vari Carl Johan Öberg uppges ha flyttat från moderförsamlingen den 29 november 1870. Detta år gifte han sig även med Maria Erika Olofsdotter, f 1848 14/4 som dotter till Olof Danielsson Lundh och Sara Brita Jonsdotter i Brännmark. I äktenskapet föddes sedan barnen:

Hilda Johanna f 1870 24/10, gift med Per Frykvall i Idafors
Johan Alfred f 1872 24/5, gift två gånger i Norra Storfors
Alvina Fredrika f 1874 2/5, gift med Gustav Andersson från Storidan
Alma Maria f 1878 10/4, död ung
Emerentia Elisabeth f 1881 29/8, gift med Edvard Karlsson från Sörstrand

Bild: Utanför Carl Öbergs i Norra Storfors år 1900

Carl Johan Öberg drev sedan jordbruk och lanthandel i Norra Storfors fram till år 1899, då han avled i sviterna efter en benskada, endast femtionio år gammal. Verksamheten övertogs därefter av sonen Johan Alfred Karlsson, vilken år 1897 gift sig med Emma Margareta Hedman, f 1874 6/6 som dotter till Johan Hedman och Anna Margareta Renlund på Vistheden. Hustrun avled redan år 1913, varpå Karlsson året därpå gifte om sig med Anna Rosina Enberg, f 1885 10/5 som dotter till Oskar Fredrik Enberg och Maria Catharina Bloman i Bredåker. I de båda äktenskapen föddes hela nitton barn, varav några dog små och flertalet lämnade orten.
Förutom jordbruk och lanthandel drev J A Karlsson även gästgiveri i Norra Storfors, samt lanthandelsfilialer i Norden, Lakaträsk och Hapträsk. Dessutom fanns ett s.k. varunederlag i Nyfors utanför Älvsbyn. Karlsson var även betrodd med en mängd kommunala uppdrag under en lång följd av år.

Bild: Johan Alfred Karlsson med familj och tjänstefolk.

Handelsverksamheten avvecklades succesivt under 1910-talet, först filialerna och sedan själva lanthandeln vid tiden för första världskrigets slut. Gästgiveriverksamheten som påbörjats vid sekelskiftet fortgick dock fram till mitten av 1930-talet, då landets sista gästgiveristadga upphörde att existera. Hemmanet som på 1920-talet utökades med delar av den andra halvan av Norra Storfors, uppdelades sedan efter faderns död mellan sönerna Nils Gösta, Lars Fredrik och Sven Erik Karlsson. Numera driver Göstas dotter Ingrid ett av traktens få kvarvarande jordbruk på denna plats.
Den andra hälften av Norra Storfors tillföll som vi tidigare sett förvaltaren på Borgfors sågverk N F Häggström. Denne eller bolaget för vars räkning nybygget införskaffats, lät sedan uppföra nödiga byggnader på platsen för nuvarande campingplatsen. En gammal Bredselbo, Ivar Öberg, vet att berätta att han i sin ungdom iakttagit hur som en av hörnets knutar på mangårdsbyggnaden var märkt med bolagsstämpel. Exakt hur länge denna hälft av Norra Storfors krononybygge förblev i bolagsägo vet vi inte.
Till platsen inflyttade år 1884 Jonas August Carlsson, f 1858 7/1, och hans hustru Magdalena Lovisa Lundberg, f 1852 27/2, från Sågfors utanför Älvsbyn. Med vid flyttningen var även de små barnen Elma, Karl Artur och Knut. Inom kort avled föräldrarna och sonen Knut, verefter en släkting, Carl Johan Strand från Sågfors, flyttade upp och övertog skötseln av barnen och gården år 1891. Denne gifte sig sedan med barnens faster, C M Carlsdotter, vilken var piga på gården. Paret fick två döttrar, Alma Lovisa och Anna Magdalena, födda 1891 1/1 resp 1893 28/1. Även en broder till Strand, Olof August, bodde här från 1892. I början av 1900-talet flyttade dock samtliga dessa från platsen.
Kort därefter inflyttade det nygifta paret Johan August Eriksson, f 1877 29/8 som son till Johan Erik Bergfast och Emma Magdalena Persdotter i Bölsmanån, och Anna Eufresia Öberg, f 1879 27/9 som dotter till Per Öberg och Anna Fredrika Johansdotter i Bredsel. De bodde här under åren 1903 till 1911, varefter de flyttade till Malmberget där Johan August lyckades få arbete. Samtidigt med dessa bodde här under tiden 1903 till 1905 även Edvard och Hilda Öberg, Anders Burström, Helge Granberg, Alrik Renberg och Fredrik Öberg.
År 1914 kom Elma Carlsson tillbaka, hon var då gift med Karl Ludvig Larsson, vilken varit anställd ho handelsfirman Löfgren i Älvsbyn. Dessa makar drev en liten lanthandel i den egna bostaden en tid, dock utan någon större lönsamhet har det berättats.
År 1925 skedde en försäljning och de nya ägarna blev skogsägaren Danielsson från Tvärån, Johan Johansson i Tväråsel och J A Karlsson i Norra Storfors. Före år 1927 löd hemmanet och därtill hörande skog under den s.k. lappmarkslagen, vilken innebar att stämpling och avverkning ej fick ske till mer än ett visst kubikmeter per hektar. Detta var en stor olägenhet, genom att gammal skog fick stå och ruttna ned. Ägarna var ofta tvungna att söka stämplingar på annat håll för sina behov. En delegation med bl.a. Johansson och Karlsson uppvaktade regeringen sistnämnda år för att få en ändring till stånd. Redan året därpå kom en ändring innebärande att alla skiften kom under Skogsvårdsstyrelsen. Efter detta kunde skogen skötas på ett helt annat sätt.
Kort efter hemmansköpet år 1925 avled Danielsson, varpå Johansson och Karlsson löste ut arvingarna. År 1942 kom lantmäte till stånd mellan dessa två, varvid Karlsson erhöll den del som låg östligast och gränsade till hans tidigare ägor.
År 1967 såldes den del av hemmanet som vi idag kallar Storforsens campingplats till Älvsby kommun, men platsen kallas ännu ibland för "Gammel-Larssons" efter Karl Ludvig och Elma Larsson.

Bredsel

På den karta som lantmätare Wibell upprättade år 1843 över en kronoallmänningstrakt i "Elfsby Capellförsamling af Piteå Socken" finner vi bl.a. två bosättningar i Bredsel. Vem som då nyttjade dessa på kronans mark belägna boplatserna vet vi inte. Möjligt är att de uppförts av något bolag i syfte att hävda sin företrädesrätt till området ifråga, samt för att kunna förse anställd personal med bostäder. Det kan också vara så att några personer bosatt sig här utan ansökan och laga tillstånd. Säkert är dock att det var på dessa ställen som Johan Andersson Wester från Manjärv och Johan Andersson ifrån Brännträsk sedan slog sig ned. Dessa två inlämnade år 1857 följande ansökan till myndigheterna, vilka sedan remitterades till kronolänsman C O Wikström för syn och undersökning:

Härigenom våga vi vördsammast anhålla hos Kongl Maj:ts Befallningshafvande det måtte oss tillåtas att å Krono allmenningen på norra sidan af Piteå Elf eller på norra sidan om det s.k. Bredselet, nedanför Bredsel berget vid dess sydöstra ända, få oss husligen sätta, samt der samma städes och upodla åker, för att oss i vår stora fattig dom kunna lifnära emedan vi hafva ingen städes att bo och vistas.

Piteå Elfsbyn den 4 Maj 1857

Johan Andersson
Johan Wester.

År 1860 upprättades förslag till mantal, ränta och område för Bredsels krononybygge, vilket föreslogs till femtio frihetsår på grund av nybyggets avlägsenhet och markens svårodlade beskaffenhet.
Huruvuda de sökande från år 1857 lyckades i sitt uppsåt är oklart. De flyttade dock till Bredsel med sina familjer. Johan Andersson omkring år 1870 och Johan Andersson Wester något tidigare. I 1874-83 års husförhörslängder står de upptagna som inhyses under Bredsel, vilket tyder på att de inte erhöll nybyggesrättigheterna.
I Bredsel bodde under andra hälften av 1800-talet även inhysesmannen Christopher Johansson Wennberg, f 1823 30/6 som son till Johan Eriksson i Muskus. Denne var sedan år 1869 gift med Anna Magdalena Jonsdotter, f 1830. De hade tillsammans sonen Nils Petter, f 1882 17/2. Christopher var för övrigt broder till den i Norra Storfors boende Carl Johan Johansson Westerlund, eller Carl Spik som han kallades.
Johan Andersson Wester, f 1830 12/4 som son till pigan Brita Hansdotter, gifte sig år 1866 med änkan Anna Carolina Wallin, f 1842 5/8. Hustrun förde då med sig sönerna Daniel och Nils Olof, födda 1862 6/11 resp 1865 1/4, från äktenskapet med Daniel Westerlund i Granlund. I Bredsel föddes sedan sonen Johan Ludvig den 21 juli 1872, vilken senare skulle ta släktnamnet Westerlund. År 1874 avled hustrun, varpå Johan Wester några år därefter flyttade till Vitberget där han gifte om sig med Anna Erika Jonsdotter från Lill-Korsträsk.
På den plats där Johan Wester hade bott bosatte sig sedan Henrik Alfred Öberg, f 1850 22/1 som son till Erik Öberg och Sara Holmbom i Porsnäs. Denne hade en tid tjänat dräng hos brodern Carl Johan Öberg i Norra Storfors när han år 1876 gifte sig med Sara Margareta Olofsdotter, f 1852 25/1 som dotter till Olof Danielsson Lundh och Sara Brita Jonsdotter i Brännmark. Eftersom paret efter giftermålet var i behov av en bostad, och den enda av god standard som fanns att tillgå var den som Johan Wester lämnat, så övertogs denna. I familjen föddes barnen:

Fredrik Adolf f 1876 30/12, gift med Hilda Andersson Dahl
Johan Arvid f 1879 29/9, gift med Hilma Larsson från Gransel*
Ernst Axel f 1882 19/5, död 1885
Alma f 1887 3/11, gift med Johan Nordkvist i Tväråsel
Anders f 1885 25/5, gift med Lovisa Larsson i Gransel*
Ernst f 1892 14/6, gift med Lovisa Johansson i Brännträsk.

Sara Margareta Olofsdotter avled i hjärtslag år 1898, varefter mannen gifte om sig med änkan Brita Elisabeth Roos i Gransel. Paret bodde därefter tidvis i Gransel och fick tillsammans dottern Rut*. Äktenskapet varade endast en kort tid, varpå Henrik Alfred återvände till Bredsel. Under sitt verksamma liv var han bl.a. postförare mellan Älvsbyn och Bredsel och det var för övrigt på en sådan resa som han avled i Nystrand år 1917.

* Se släktförhållanden!

Johan Andersson, f 1830 3/5 som son till Anders Eliasson och Sofia Margareta Nilsdotter i Brännträsk, gifte sig år 1853 med Anna Lisa Jonsdotter, f 1834 3/3 som dotter till Jonas Johansson Gran och Maja Lisa Abrahamsdotter i Brännträsk. Till en början bodde familjen som inhysesfolk i Brännträsk, innan de omkring år 1870 flyttade till Bredsel. I familjen fanns då barnen:

Johan August f 1853 15/6, gift med Emma Lovisa Carlsdotter
Anna Fredrika f 1855 31/5, gift med Per Öberg i Bredsel
Maria f 1857 8/8
Emma Augusta f 1860 11/5, gift med Carl Gustaf Andersson från Brännträsk
Alfred f 1863 11/1
Sara Greta f 1865 12/10
Katarina Magdalena f 1869 15/5, gift med Johan August Lundkvist
Serafia f 1869 15/5

Johan Andersson avled år 1875, varefter änkan och barnen flyttade till Åkermark där sonen Johan August Johansson blev nybyggare. År 1877 gifte sig dottern Anna Fredrika med Petter "Per" Edvig Öberg, f 1851 15/10 som son till Erik Öberg och Sara Holmbom i Porsnäs. Den första tiden som nygifta fick de bo i farstukammaren hos Pers bror Alfred Öberg. Efter ett tag flyttade familjen till den plats där Johan Andersson var bosatt. Där fanns sedan tidigare en mindre stuga och ett till några timmervarv påbörjat större hus, vilket Per färdigställde och som kom att bli familjens slutliga bostad.
Per Öberg hade tidigare varit gift med Augusta Eklund i Harrbäcken, vilken den 7 augusti 1874 födde honom sonen Frans Edvig. Augusta dog dock året därpå, varefter släktingar tog hand om sonen och Per flyttade till Bredsel där han gifte om sig och fick följande barn:

Carl Edvard f 1878 23/1, gift med Hilda Carolina Carlsson
Anna Eufresina f 1879 26/9, gift med Johan Eriksson från Bölsmanån
Johan Ferdinand f 1881 23/7, gift med Emma Grönlund
Emma Amanda f 1883 12/9, gift tvenne gånger
Hulda Maria f 1886 13/1, död 1886
Elma Fredrika f 1887 19/7, död 1910
Nils Oskar f 1889 20/7, död 1894
Hulda Alvina f 1891 14/12, gift med Karl Joel Larsson
Frida Maria f 1894 15/7, gift med Herman Vikberg i Bredsel
Nils Bertil f 1898 28/7, död i difteri 1906

Åren 1899-1900 blev Bredsel föremål för laga skifte, vilket utföll på följande sätt:

Emellertid kom August Johansson och Carl Öberg, vilka bägge benämndes rättsinnehavare, att avlida under vintern innan laga delning var avslutad. Därför kom Bredsel att delas av fyra Öbergare, två bröder med var sin son.

Bild: Storfors gästgiveri

Forts kapitel 2.6

Åter till sida 1