2.2 Storforsens krononybygge

Av Anders Sandström

De första nybyggarna anländer

En vacker vårdag i mitten av maj månad år 1800 anlände en liten skara människor till den plats i Pite älv där den mäktiga Storforsen förenar sina skummande vattenmassor med den lugnare flytande Varjisån. Gruppen som hade startat sin resa flera dagar tidigare i kustbyn Ersnäs, bestod av bondsonen Joseph Josephsson och hans hustru Anna Nilsdotter samt deras tre barn Nils, Joseph och Lars. Dessutom medföljde Josephs kompanjon i den blivande nybyggesanläggningen, Johan Nilsson.
Färden hade till en början gått söderut längs den gamla kustvägen, Norrstigen kallad, där rastande flyttfåglar i tusental fyllde ängar och myrmarker. Väl framme i Öjebyn övernattade man, för att sedan dagen därpå följa älven uppströms längs lättgångna tallhedar som endast på några ställen genomkorsades av mindre vattendrag. Nästa övernattning skedde i Byn, där man också betingade båtskjuts över älven för vidare färd västerut genom Korsträsk och Muskus byar. Även där hade våren gjort sitt intåg och det var endast i baklanden och på en del sjöar som vintern ännu någon tid behöll sitt grepp.
Från Muskus gick färden till Manjärvs by, odlingens sista utpost uppefter Pite älvdal, där man lånade båt för färd över den nyss isfria älven. Efter det att man tagit land vid Västra Pansikåns mynning vidtog en knapp mils vandring innan man äntligen anlände till platsen för det tilltänkta nybygget, en mindre skogbeväxt udde på norra sidan av Pite älv mitt emot den sk Storforsen.

Se karta över Storforsen och Norra Storfors

Storforsen som den såg ut före flottledsregleringen

Jon Andersson Cartau
År 1974 ansökte bonden Jon Andersson i Manjärv om att få anlägga ett nytt kronobygge ca en mil norr om hembyn. En snabb kontroll på kartan ger vid handen att man då hamnar i närheten av Brännträsk, vilket låter rimligt med tanke på att denna plats säkert erbjöd möjligheter för en blivande nybyggesanläggning. Ett närmare studium av syneprotokollet, daterat den 9 september 1794, visar dock att så inte var fallet. Platsen för det tilltänkta nybygget var utan tvekan identisk med nuvarande campingplatsen nedanför Storforsen. Detta framgår med all önskvärd tydlighet av följande mening i protokollet: "Till tomt och Bostad utsåges på norra sidan om Pite stora älf, strax nedanföre den så kallade Storforsen trehundrade Alnar i fyrkant." Även förteckningen över odlingsmöjligheter och slåtterängar visar klart en koncentration av nybyggets ägor till trakten runt Storforsen.
Eftersom det här nybygget var det första i en lång rad blivande nybyggesanläggningar i området mellan Manjärv och lappmarksgränsen, så förtjänar det att uppmärksammas extra. Vi ska därför närmare titta på de områden som anslogs till nybygget och de villkor som förknippades med upplåtandet. Därvid har stavningen normaliserats till nutida språkbruk.

Till odling föreslogs följande lägenheter, tillsammans utgörande tio tunnland:

1) På alla sidor runtom bostaden fanns god sandmylla till en vidd av fyra tunnland.
2) Ungefär 1/16 mil från bostaden, nedefter älven och på dess norra sida, påträffades lermylla av två tunnlands vidd.
3) På södra sidan av älven, 3/8 mil i sydväst från bostaden, fanns lermylla till ett tunnland.
4) På norra sidan om Åträsket, i samma väderstreck och lika långt från bostaden som nr 3, fanns tjänlig sandjord av tre tunnlands vidd.

Vad gäller ängeslägenheter var dessa fördelade på följande tio platser, vilka tillsammans ansågs kunna avkasta 65 skrindor bättre och sämre hösorter:

1) Fyrahundra alnar söder om bostaden befanns en äng "Warris-änget" kallad, som årligen avkastade sex vinterskrindor starrhö.
2) I en rät linje uppefter den sk "Warris-älfwen" befanns rödningsland som i framtiden kunde avkasta tre skrindor starrhö.
3) Dryga halvkilometern väster om bostaden befanns Storforsmyran, som årligen avkastade sex skrindor starrhö.
4) Mitt emot bostaden på södra sidan älven fanns rödningsland som sträckte sig 1/4 mil uppefter älven och som i framtiden kunde avkasta tio skrindor gott ängeshö.
5) Drygt 1/4 mil söder om föregående ställe befanns "Gyrie-träsket", vilket genom ganska liten möda medelst utgrävning kunde avkasta tio skrindor fräkne- och starrhö.
6) På ömse sidor om bäcken som rinner ifrån sistnämnda träsk, fanns även ansenligt rödningsland som i framtiden kunde avkasta tio skrindor ängeshö.
7) På alla sidor runt om Åträsket, kunde genast bärgas tio skrindor starrhö.
8) Vid Grästräsket, strax intill Åträsket, kunde genast bärgas två skrindor fräkenhö.
9) Stenträsket, beläget dryga halvkilometern norr om Grästräsket, avkastade två skrindor fräkenhö.
10) Vid Grundträsket, beläget strax intill Stenträsket. kunde efter det att den befintliga småskogen bortrensats, årligen bärgas fem skrindor starrhö.

Mulbete, husbehovstimmer samt gärdsel och vedfång kunde erhållas nära invid bostaden. Tillräckliga fiskemöjligheter efter gädda, aborre, harr, lake och mört fanns i alla tidigare nämnda träsk eller insjöar. Dessutom fanns gott om möjligheter att uppsätta mjöl- och sågkvarnar i åtskilliga strömmar inom det utsynta området.
Nybyggesupplåtelsen var dock inte bara förenad med rättigheter, man hade även skyldigheter att uppfylla. För den händelse Jon Andersson skulle erhålla konungens befallningshavandes tillstånd att anlägga nybygget, vilket föreslogs bli försett med fyrtio frihetsår, hade han följande åtaganden att fullfölja.
Inom de första sex åren skulle två tunnland röjas från sten och skog, 1 ½ tunnland upptagas till åker, 90 m dike i åker och 180 m dike i äng grävas, samt 270 m stängsel eller gärdsgård uppsättas. Dessutom skulle mangårdsbyggnad bestående av kök, farstu och farstukammare, tillsammans sex meter i fyrkant, uppföras. Av uthus skulle ett fähus ca fem meter i fyrkant och avsett för sex kor, stall och stallboda, loge och foderlada samt mjölkvarn uppföras.
Jon Andersson Cartau, född den 30 september 1736 i Öjebyn, var vid synetillfället femtioåtta år gammal och hemmansägare i Manjärvs by. Han var sedan många år, 1763 6/4, förenad i äktenskap med Christina Eriksdotter, troligen född i den blivande kapellförsamlingen år 1742. I familjen föddes minst åtta barn, varav de flesta nådde vuxen ålder, däribland fyra pojkar. Troligen var det för någon av dessa gossars räkning som Jon lät insyna Storforsens krononybygge, eftersom man vanligtvis överlät hemgården till äldste sonen och någon delning därvid inte alltid lät sig göras.
Detta besannades också av det faktum att äldste sonen Anders Jonsson, född 1762 23/12, år 1796 erhöll lagfart på föräldrarnas hemman i Manjärv, vilket han övertagit för dryga 77 riksdaler. Åren 1798-99 finner vi en av de yngre sönerna, Jon Jonsson, omtalad som nybyggare i Storforsen. Denne hade år 1798 låtit insyna en vidsträckt trakt uppefter den sk "Pansik Elfwen", vilket dock bestriddes av soldaten Michael Starkman och Manjärvs byamän, enär dessa ansåg sig ha företrädesrätt till området. Synehandlingen som ännu finns bevarad, är intagen i Piteå häradsrätts dombok för hösten 1798 och lyder som följer:

Uppå Nybyggaren Jon Jonsson i Storforssen begäran hafwa undertecknade Synt och afmätt, den trackt han ämnar intaga, hwilken är belägen 1/6 dels Mil ifrån Dess Nybygge vid Storforssen, 2000 Alnar om den sk Pansik Elfwen i Längden och Bredden å den Södra Ändan 300 Alnar samt å den Norra Ändan 800 al:r Med Gran- och Biorck- samt Wideskog bewäxt - Till Äng Duglig.

Sålunda Synt Och Afmätt intygas af Piteå den 5:te September 1798

Lars Olofsson i Sikforsen
Anders Christophersson i Öyebyn

Vid ting i Piteå socken den 18 januari 1799 gavs domslut i målet, vilket i korthet innebar att ny syn skulle hållas under kommande sommaren. Vi vet inte hur det hela avlöpte, troligt är dock att Jon Jonsson förlorade området ifråga. Kanske struntade han i det hela, ty på hösten samma år gifte han sig med änkan Elsa Danielsdotter på Lillpite nr 9 och flyttade dit.

Joseph Josephsson
Storforsens krononybygge övertogs därefter av en man vid namn Erik Andersson. Det är inte mycket vi vet om honom, förutom det att han vid sekelskiftet 1800 sålde besittningsrätten till halva nybygget åt Johan Nilsson och Joseph Josephsson för 1000 daler kopparmynt. Mycket hade dock hänt under åren närmast dessförinnan, bl a hade Manjärvs by avvittrats och därvid tilldelats den sk "Warris-ängen", vilket de påstod sig ha bärgat tidigare.
Detta föranledde Josephsson att till hösttinget i Piteå socken år 1801 inkomma med en odaterad skrivelse, vari det berättas hur han och hans kompanjon Johan Nilsson för dyra pengar inhandlat halva Storforsens krononybygge. Samt att de därvid förutsatt att nybygget skulle förbli vid alla sina insynta lägenheter, bl a "Warris-ängen", vilken ansågs alldeles oumbärlig. Detta i synnerhet som man avsåg uppföra husen 400 alnar ifrån nämnda änge. Ty någon husbyggnation och odling hade inte verkställts under de år som gått sedan 1794. Häradsrätten synes dock ha fällt utslag till Manjärvbornas fördel och ingen av de båda nybyggarna uppförde några hus vid Storforsen.
Vad som hände med Johan Nilsson vet vi inte, däremot vet vi att Joseph Josephsson redan under sommaren 1801 lät insyna ny tomt och bostad på norra sidan om Åträsket vid Orrskatan. Där han för övrigt då redan uppfört mangårdsbyggnad och fähus, samt uppodlat ½ tunnland åkerjord och besått hälften. Kanske hade han på förhand förutsett domslutet och därför vidtagit dessa åtgärder. Det är för övrigt från denna del av Storforsens krononybygge som Storforsen nr 1 eller Storfors-Åträsk leder sitt ursprung.
Den andra delen av nämnda nybygge brukades möjligen någon gång omkring 1805 av en man vid namn Lars Andersson. Denne som tidigare varit nybyggare i Ersträsk nämnes i 1776-1806 års husförhörslängd tillsammans med sin familj som bosatta i Storforsen. De äldsta barnen uppges dock som födda i Ersträsk åren 1800 och 1802, och det är först med dottern Catharinas födelse år 1805 som fadern omtalas som sågverkskarl i Manjärv. Kanske var det någon gång under tiden 1802-05 som familjen försökte sig på att bli nybyggare på denna andra hälft av Storforsens krononybygge. Vi vet inte var de bosatte sig, måhända var det på södra sidan av Åträsket, där man ännu idag kan skönja konturerna av en fyrknutad stuga med källargrop och murröse.
Länge förblev inte Lars Andersson och hans familj på nybygget, ty när Joseph Josephssons son, Nils Josephsson Lindström, år 1825 begjorde få inrätta ett nytt kronohemman på den andra halvan av Storforsens krononybygge omtalas det att friherre Samuel Gustaf Hermelin år 1803 tillhandlat sig denna nybyggesdel av Erik Andersson. Det säges då också att denne inte verkställt någon byggnation eller odling sedan den tiden. Nils Josephsson Lindström kom att bosätta sig på södra sidan av Pite älv, vid det sk Bredselet. Denna del av Storforsens krononybygge kom sedan att benämnas Storfors nr 2 eller Södra Storfors.
Eftersom det ursprungliga nybygget i huvudsak hade sina ägor söder om Pite älv, återstod vid denna tid i stort sett endast den först utsedda boplatsen och en smärre odlingslägenhet på den norra sidan av älven. Dessa två platser skulle dock i sinom tid ge upphov till Norra Storfors och Bredsel.

Forts kapitel 2.3

Åter sida 1