3.3 Sjukvård
av Anders Sandström
Forna dagars sjukvård utgjordes ofta av någon klok gubbe eller gumma, som på ett eller annat sätt fann på råd när de hjälpsökande kom. Det kunde vara allt ifrån
jorddragning mot engelska sjukan, borttagning av vårtor och utslag eller botande av tandvärk. Det sistnämnda gick ofta så till att man stoppade något starkt
frätande i tanden och om inte det hjälpte petade man med en sticka på det onda stället, varpå stickan sedan slogs in i ett träd.
Många av dessa äldre tiders "husläkare" var ofta vitt kända och omtalade, inte bara för sin läkekonst utan även för sin förmåga att spå i brännvin, få stulna saker
att komma tillbaka och annat av mer övernaturlig art inte att förtälja.
En vida berömd naturdoktor synes Erik Johansson Eklund i Långträsk ha varit. Han var känd för att kunna bota både djur och människor, och lär till och med ha
utfört smärre kirurgiska ingrepp. Dessutom fanns "Sara-moran" i Trångfors, som utförde koppympning genom överföring av vätska från redan ympade koppor.
Det hände då ofta att kopporna på givaren gick sönder och de blev sjuka.
Ett annat exempel på mera handfast hjälp åt en behövande, är berättelsen om hur Olof Sundman från Södra Storfors någon gång på 1890-talet gick hela 23 mil
för att hämta medicin. Sundman har själv berättat historien för Frida och Herman Wikberg någon gång på 1920-talet, vilka återberättat den för Börje Öhman.
Carl Öberg i Norra Storfors var sjuk och kände på sig att han behövde medicin för sin sjukdom, som alla tecken till synes var lunginflammation. "Oll" fick då i uppdrag att gå till Piteå för att skaffa fram denna vara. På hemvägen från Piteå kände han sig mogen för en stunds vila, varvid han beslöt att göra halt i en by som heter Arnemark. Han hade sin skaffning i en skinnsäck tillsammans med den inköpta medicinen, men när han skulle ta upp maten så råkade medicinflaskan ramla ut och gå sönder. Då han inte ansåg sig kunna gå hem med oförrättat ärende, så återstod inte annat än att vända tillbaka till Piteå. Den sjuke fick alltså vänta längre än beräknat innan det åtrådda elixiret kom honom till godo. Allt gick dock väl och Carl tillfrisknade och levde ytterligare flera år, innan han lämnade det jordiska i en helt annan sjukdom. Konstateras kan dock att Sundman gått till fots hela 23 mil!
Under 1900-talets allra första år fick man läkare till Älvsbyn och på 1910-talet byggdes där en sjukstuga, vilket gjorde att befolkningen i landsförsamlingens mer avlägsna delar inte längre behövde anlita kloka gubbar och gummor eller vandra ända till Piteå för medicin. Ett vittnesbörd om hur det kunde gå till vid denna tid utgör Amandus Petterssons berättelse om när difteri härjade åren 1919 och 1920.
Jag skulle just börja skolan då spanska sjukan började härja 1918. Som alla vet föll många offer för den sjukdomen, folk dog runt omkring. År 1919 och 1920 kom så den andra hemska sjukdomen difteri. Den tiden fanns en sjukstuga i Älvsbyn som kallades epidemisjukhus. Den sjukan började hos vår granne Öberg, där det bodde en sömmerska som hette Alma Stenberg, som hade en pojke som väl kunde vara i sex-sjuårsåldern och hette Alvar. Jag vill minnas att han levde en vecka från det han blev sjuk till dess han var död, jag tror det här hände strax före jul.
På nyårsdagen 1920 var sjukdomen i vår familj, då blev min syster Astrid sjuk, så det blev att ringa till doktorn i Älvsbyn för att få plats på epidemin. Pappa for med henne nyårsdagen, sedan följde en dramatisk vecka och innan det var slut låg vi fem syskon på sjukhus för difteri. Att märka är att alla sjuktransporter måste ske med häst, fem resor på fem dagar och den kallaste vinter som varit på länge, det rörde sig om 40 grader kallt en lång tid.
Så låg vi där fem syskon i en sjukdom som ingen visste hur den skulle sluta. Någon medicin för difteri fanns väl inte, det var bara att vänta och se, vi var nu isolerade. Det var överfullt på stugan, jag och min yngre bror fick ligga i samma säng. Jag minns att dom tog tempen på morgonen och tittade hus det såg ut i halsen. Jag minns också en som låg där och hette Börje Johansson, men som numera heter Börje Jalar. Han hade det där i klart minne då jag pratade med honom på hembygdens dag i Älvsbyn 1982. Han mindes att hästen som vi hade då var vit av rimfrost då den stannade vid sjukstugan.
Maten som vi fick bestod till stor del av kött, förmodligen hästkött, av dålig kvalitet. Toaletten var inne på sjukrummet, som var avbalkat i ett hörn, och där stod en hink vilken fungerade som toalett. Rinnande vatten fanns inte, vattenhämtningen skötte en gubbe som kallades "Kommunal-August". Han hämtade vattnet i "sokken-tjilan" som låg uppe där nuvarande kyrktorget är. Det var en brunn som alla fick hämta vatten ur. På sommaren bar han med ok och på vintern drog han med kälke. Det här var strax efter första världskriget, så det var dåliga tider i landet.
Tiderna förändrades dock och redan på 1920-talet hade ambulansflyget i form av ett flygplan av fransk konstruktion inköpts för flygningar över hela Norrbotten.
Förare var den sedemera legendariske Ferdinand Cornelius, vilken många gånger utförde svåra uppdrag med bristfällig utrustning. Radioförbindelser existerade
inte och den enda uppföljningen bestod i att vissa i förväg utvalda telegrafstationer (bl. A. Bredsel) ringde och meddelade Boden när han passerat.
Mot vädrets makter kämpade dock dessa flygpionjärer ibland förgäves. Så skedde exempelvis en gång när flygambulansen p.g.a. dåligt väder tvingades nödlanda
på Piteälvens snötäckta is nedanför Algot Karlssons hus i Vidsel. Cornelius hade då hämtat föreståndarinnan på skolhemmet i Kåbdalis, som var svårt sjuk. Vid
denna tid fanns dock bilväg från Vidsel, varför transporten fortsatte per bil till Boden.