4.3 Nyttjandet av Piteälven
av Adolf Öhman
Vid kolonisationens början var älvarna det enda kommunikationsalternativet för människor och gods. Sommartid genom flottning eller med båt, vintertid efter
vägar på älvarnas is. Bebyggelsen var därför koncentrerad till älven eller bivattendragens sjökedjor.
Då skogen började att industriellt utnyttjas för framställning av plank och bräder följde dessa anläggningar samma lokaliseringsmönster, samtidigt som
strömmarna gav drivkraft till dessa anläggningar.
Vid en år 1746 företagen inventering av sågar eller sågkvarnar i dåvarande Piteå socken, finns ett rätt stort antal redovisade. De voro koncentrerade till
kustvattendragen och älvens nedersta bivattendrag såsom Alterälven, Jävreån, Rokån, Lillpiteälven och Borgforsälven. Alla utom Storfors och Borgforssågarna
hade bara ett smitt blad i ramen. De sistnämnda voro finbladiga med flera blad i ramarna. Vid en förnyad inventering företagen år 1797 fanns inom samma
område inte mindre än fyrtio sågar, de flesta kompletterade med kvarnar för förmalning av säd (korn). Här nämns också en såg vid Manjärvälvens utflöde i Piteå
älv och en såg vid Brattfors intill Vistträsk. Manjärvsågen var en s.k. räntesåg med en produktion av åttio tolfter bräder (ca 1 500 kubikfot), för vilken en skatt
eller ränta erlades med åtta tolfter bräder. Efterhand tillkom i Älvsbybygden ytterligare sågar, såsom Johannedal vid Isträskbäckens utflöde i älven, Stockfors vid
Stockforsälven, Nyfors vid Korsträskbäcken o.s.v. Råvaran, skogen, togs från byarnas egen mark och produktionen gick i huvudsak till byns eller byarnas behov.
De större sågarna, exempelvis Borgforssågen, var privilegiesågar, som av staten fick sig tilldelade områden på kronoallmänningen, varifrån de fingo uttaga ett
fastställt antal träd.
Privilegiesågarnas och de mindre sågarnas produktion, som inte lokalt förbrukades, separatflottades genom ägarnas försorg till kusten för försäljning därstädes
eller för vidare export. Anläggande av exportsågar fick ej ske annat än efter tillstånd av staten. Trävaruhandeln reglerades dessutom genom exporttullar och
mottagarländerna hade importtullar.
I mitten av 1800-talet liberaliserades trävaruhandeln, tullarna avskaffades liksom tillståndstvånget vid anläggandet av exportsågar. Till detta kom den stora
innovationen - ångsågen. Norrbotten fick sin första ångsåg vid Bergsviken utanför Piteå år 1858 och år 1861 bl. a. Munksunds såg, ägd av Gällivarebolagets
intressenter. Den lavinartade utvecklingen av sågverksindustrin belyses tydligast av det förhållandet att exportvärdet av sågade trävaror från Norrbottens län år
1850 var 19 263 kr för att år 1900 uppgå till 1 681 276 kr. Således nära nog en hundradubbling.
Gällivarebolaget hade felaktigt utnyttjat de privilegieskogar som anslagits till järnbruken, som råvarubas för sågarna efter Luleå älv. Dessutom hade man där en
mäktig konkurrent i sågbolaget Bergman, Hummel & Co, vilka ägde Bodträskfors såg och Luleå Ångsåg. Gällivarebolaget ägde redan Borgfors vattensåg med
dess privilegierade stockfångstskogar varför Munksundssågens byggande var en klar förskjutning av deras intresseområde till Piteälvens flodområde. Sågtimret
togs från Borgforsprivilegiet samt rotköp från kronoskogen. Genom kungligt brev av den 21 december 1865 indrogos alla privilegieskogar till kronan. För att
säkerställa sitt behov av timmer ansökte därför Gällivarebolaget om tillstånd att anlägga nybyggen på ömse sidor om Pite älv från Bredsel till Volvojaur, en
sträcka om ca elva mil, samt efter Vargisån upp till Vargisträsk. Tanken var att på dessa nybyggen kunna avverka skogen. Endast ett fåtal av dessa nybyggen
kommo att anläggas.
Från denna tidpunkt och framgent kom flottningen att avse rundvirke och fyrkantbilat virke såsom bjälkar och sparrar. Det bilade virket dock i mindre
omfattning. Flottningen verkställdes fortfarande som separatflottning där varje virkesägare framflottade sitt eget virke. Det sammanbands därvid till buntar för att
ej komma på drift eller sammanblandas med andra ägares virke. Så småningom ordnades flottningen på så sätt att två eller flera virkesägare bildade temporära
bolag eller föreningar för gemensam flottning.
Hur länge flottning genom Storforsen pågått har ej med säkerhet kunnat fastställas. Älven upp till forsen tarvade ju ej några rensningar eller flottledsbyggnader,
men den tarvade omfattande arbeten. Med säkerhet kan man fastställa att flottning genom forsen förekom år 1868. På vintern detta år beslagtogs nämligen
mellan 7-800 olagligt huggna (baggade) timmerstockar, som stoppats under isen i Abmorälven vid Moskosel. Enligt ej verifierade uppgifter lär sågbolagen
genom ledbommar och risarmar ha gjort forsen flottningsbar. Att sådana såväl lovliga som olovliga flottledsanordningar byggdes framgår av följande. I skrivelse
till konungens befallningshavande den 8 april 1871 anhåller jägmästare Carl Degerman att flottningen i Vistån stoppas till dess att kontroll och beslag av baggat
virke kan ske. Detta hade temporärt omöjliggjorts då virket var helt nedisat, genom att man hade öppnat en av Bergsviks Ångsågs AB intressenter på
kronoparken olovligt byggd damm vid Njallejaur. Han anhöll även att densamma skulle rivas.
De besvärliga flottningsförhållandena vid Storforsen gjorde att rotvärdet av den ovanför befintliga skogen var lågt. För att råda bot på detta lät konungens
befallningshavande mellan åren 1874-78 utföra flottledsbyggnader av mera permanent karaktär, så att forsen i stort sett fick nuvarande utseende. Kraftiga
vårfloder har vid olika tillfällen skadat eller raserat anläggningarna, vilket framtvingat reparationer och förstärkningar bl. a. år 1898 och 1920, varjämte ett
fortlöpande underhåll har skett. En del flottleder upprustades genom skogsstatens medverkan. Så var exempelvis förhållandet med Vargisån där Piteå
Trävaruförening för reducerat pris fick köpa över en miljon träd med skyldighet för köparen iordningställa ån som flottled. (Se bild från stenkistarbetare 1920 i Storforsen.)
Att varje virkesägare genom separat flottning skulle flotta sitt virke, var ju långt ifrån rationellt, dessutom var det hämmande ur konkurrenssynpunkt vid
skogsförsäljningen. Genom kunglig förordning av den 30 december 1880 tillkom lagen om allmän flottled med komplettering genom flottningsstadga av samma
datum. Dessa lagar moderniserades och kompletterades år 1919 men i allt väsentligt gällde de fram till flottningens upphörande, vilket för Piteå älvs del kom år
1984. Huvudprincipen i dessa författningar var följande:
- Att all flottning skulle ske som gemensamhetsflottning.
- Att alla som tillförde virke till flottleden automatiskt blev medlemmar i flottningsföreningen.
- Att föreningen skulle välja en styrelse och utse flottningschef.
- Att flottningsföreningens kostnader för verksamheten skulle betalas av medlemmarna i proportion efter tillförd flottgodsmängd.
Inom älvsbybygden har även flottning av tjära gamla anor. Tjärtunnorna sammanbands till flottar, som med följebåt åkte nedför älven. Förbi forsarna landtransporterades de med "tjirokuller" efter nödtorftigt iordningställda vägar till nästa lugnsträcka för fortsatt flottning ned till Piteå eller efter järnvägens tillkomst till Älvsbyn.