4.5 Tjärdalsbränning i Kainasel
av Amandus Pettersson
Sommaren 1927 blev vi ombedda av Arvid Öberg i Bredsel, att komma och hjälpa honom med att "bära ner" som det kallades, en 100 tunnors tjärdal. Det var ju
ganska naturligt att man ställde upp och hjälpte till, för det vankades alltid lite festligheter då en dal skulle läggas.
Nåväl, vi äntrade vår T-ford modell 21, jag, pappa och min bror Axel. Vi körde upp till Sillretorp tidigt den dagen vi skulle lägga dalen. Där fick vi lämna bilen
och till fots ta oss över markerna mot Sikån. Väl framme började det med frukost för hela styrkan. Jag har försökt dra mig till minnes vilka som var med. Dom
jag säkert minns var Arvid Öberg, Hilma Öberg, Allan Öberg, Astrid Öberg, Alice Wikberg, Karl Wikberg, August Pettersson, Axel Pettersson och jag. Men vi
var säkert fem eller sex personer till. Tre bärarlag är sex man, så vi var fler än här uppräknade.
De tre bärarlagen behövde inte lasta på bårarna, det skötte kvinnorna om. En spång var lagd från marken och upp på dalen, som redan från början var ganska
brant. Dalgropen var först, vill jag minnas, täckt med björknäver, och sen på nävret takspån tätt, tätt. Detta för att tjäran skulle rinna lätt ned till tjärrännan under
dalen. Om jag minns rätt så började vi med "farveden" som skall läggas först. Den veden är 60-70 cm lång kluven tjärved. Den läggs nedifrån och upp mot
brynet. Efter en halv dags bärande, hade brynet höjts med en meter, och spången ännu brantare. Så var det dags att bära knubben i speciella knubbskrindor.
Brännmästaren hette Johan Olovsson och var från Stenträsk. Han drog någon historia emellanåt på ett mustigt sätt som fick jobbarna att både blekna och rodna.
Vid det här laget började armarna bli lite långa och greppet kring skalmarna mjuknade, för det hade inte varit fritt från tävlan om vem som lastat mest på båren.
Det gick ut på att den ene av bärarna skulle bära ihjäl den andre. Det var dock ingen vad jag vet som släppte greppet upp efter spången, för det var nämligen där
man fick ta i.
Hilma Öberg var i kojan och skötte mathållningen, så vi behövde minsann inte svälta. "Stenträsk-torparn" som brännmästaren allmänt kallades, började snart
stoppa fingret i mun och känna efter om det blåste det minsta, för då blev det ingen tändning på dalen.
Sedan då all knubb var uppburen, börjades torvningen som det var kolossalt noga med, inga tjuvdrag där inte. Att bära upp torven var sista ansträngningen med
dalen, sedan var det brännmästarens tur att bränna upp den, så att säga.
Denna dal gav 100 tunnor tjära. Året efter hade Öberg ännu en dal på samma ställe, lika stor som den första. Efter ännu ett mål mat reste vi hemåt, för att i några
dagar efteråt känna oss mörbultade i hela kroppen.