4.6 Det var nådens år 1929

av Amandus Pettersson

Hur det kunde gå till då "vä fåor oppe marka förr i teidn".
Tre hästdragare hade åtagit sig att avverka och köra ned en stämpling i Norbergs-spolen, ett berg som låg i nordlig riktning från Kuritorpet efter vägen Norden - Telejaur. Stämplingen skulle köras ned på Sikån vid Enhörningskojan. Första dagen gick åt för att köra upp till Kuri, där vi fick ligga över till nästa dag, då de verkliga strapatserna började. Det här var före jul så dagarna var korta. Andra dagen startade vi från Kuri-torp för att hinna över till kojan något så när i tid på kvällen. Men myrarna var som vanligt ingenting att lita på, så vi hade ständiga nedkörningar med hästarna innan vi sent på kvällen nådde fram till Sikån, där kojan låg på norra sidan om älven. Det var då att känna sig för huruvida isen kunde bära hästarna över. Klockan var väl fem eller sex på kvällen och det var absolut mörkt. Den som först skulle taga sig över var Johan Rosengren från Banfors. Som vanligt hade dom en skrinda med hö, så det var ingen lätt last. Första metrarna gick bra, tills hela ekipaget var ute på isen, då for plötsligt hästen genom isen, och där stod han på botten med vatten över ryggen, medan skrindan stod kvar på isen. Att få upp selpinnarna som var under vattnet, och att få lös skaklarna , det var minsann ingen lätt sak i mörker och kyla. När vi äntligen fick upp selpinnarna, så visade det sig att hästen ville inte hoppa upp på isen, för hästar är nämligen så, att när dom når botten så hoppar dom inte upp. Nu var goda råd dyra. Skulle vi fästa en lina och köra upp honom med en annan häst, men risken att köra ned en häst till var alldeles för stor. Sista utvägen var då att hugga upp isen mot land, så han fick gå bottenvägen, men det tog tid och hästen stod i vattnet. Efter någon timme hade vi dock huggit upp isen så att han kunde gå i land. De andra hästarna fick vi leda över lite längre upp och sedan fick vi dra över skrindorna för hand till den andra sidan. Hästen som hade stått i vattnet fick vi skyndsamt torka torr med hö, så att han inte skulle frysa ihjäl.
Väl framme vid kojan mötte oss ingen uppbygglig syn. Dörren stod till hälften öppen och en snödriva från dörren och fram mot eldpallen, och därpå en halvmetertjock driva som hade haft fritt fram ned genom det väl tilltagna rökhålet. Ett litet fönster på två rutor 40 x 40 cm var allt som fanns i fönsterväg, plus rökhålet där lite ljus smet in. En långslaf utefter hela väggen, där skulle vi ligga tretton man. Inget golv, bara rena jordbacken, lågt i tak, jordfyllningen på varmtaket föll ned i pannor och kastruller. Vi förflyttar oss till stallet, där vi till att börja med skulle få in den blöta hästen. Fönster fanns ej, dörren hängde på ett gångjärn, pallarna under hästarna var söndertrampade, dåligt med båstad och gödseln fick slängas ut genom dörren. Men den blöta hästen fick vi in, och han klarade strapatserna. Så tillbaka till kojan. Detta med långslaf, eller s.k. "luslave", blev vi ganska så snart eniga om att den skulle ut ur kojan illa kvickt, sedan det visade sig att det fanns lus i långlaven. En man avdelades att fara och ringa till kronojägare Dahlberg i Norden och framföra vår klagan. Vi erbjöd oss att bygga om till tvåmans-slafar om vi fick virke av kronan. Det gick vägen, kronojägare Dahlberg kom om ett par dagar med ett brädlass från Norden upp till kojan. Dagen efter byggde Anders Öberg från Bredsel slafar i kojan och den gamla "luslaven" slängdes ut.
I kojan skulle nämnda personer bo: Johan Rosengren, Erik Rosengren, Arvid Jonasson och Fredrik Rosengren, samtliga från Banfors, Petter Wännberg från Idafors, Anders, Ivar, Helge och Oskar Öberg, alla från Bredsel, P A Pettersson från Idafors samt Algot, Amandus och Alvar Pettersson. Över jul for vi hem, men åkte tillbaka efter trettondagen. Posten som vi skulle driva, den ägdes av Bure AB, men där tog vi också ut slipers åt Slipersfaktorier, 9 och 18 fots längder. Efter trettondagen såg vi ingen annan människa än de gånger tummarna kom för att tumma det nedkörda virket, och det hände vä ett par tre gånger över vintern. Då skulle även dom bo i kojan, så det var inte gott om sängplats medan dom var kvar. På den tiden hade vi, om jag minns rätt, omkring tre öre per kubikfot för att hugga och körarna hade också 3 öre. Huggarlönerna skulle körarna betala, för det var dom som hade skrivit på kontraktet. Bolaget hade inget att göra med huggarna.
Kosten var den enklast tänkbara, för kockor hade ingen drömt om på den tiden. Det blev väl att leva mest med "slobben" eller kolbullar som dom även kallades, glödkakor var också en rätt som man bakade för öppen eld. "Kissel" av hembakad "skarpkako" var en rätt som flitigt användes samt gröt och paltkokning. Mjölet var alltså basen i all kost. Särdeles omväxlande kost var det inte, vad det var frågan om var att överleva. Vi hade frusen palt med hemifrån, som vi grävde ned i snön. Likaså frusen mjölk och det gick bra, bara inte temperaturen gick över noll för då var det fara å färde.
Nyheter det fick vi höra då tummarna kom. Den tiden pratade man inte om fritidssysselsättning, för det fanns ingen fritid, kvällarna gick åt till matlagning och sågfilning. Söndagarna likadant. Några hemresor var det aldrig tal om, annat än dom som for för att proviantera och det var inte så ofta. Jag och flera med mig låg kvar i kojan till slutet av april då körningen var klar, över påsk var vi ju tvungna att stanna kvar för att sköta hästarna. Efter påsk fick en av mina bröder fara hem då han blev sjuk, han hade fått vatten i lungsäcken, förmodligen genom draget i kojan, för det hände flera gånger att fällen frös fast i väggen om nätterna. Det fanns inte heller som nu en toalett, toaletten det var en stång som var spikad mellan två tallar, det fick vi nöja oss med. Så här kunde det gå till vid en timmeravverkning för 55 år sedan. Det finns mycket mer att berätta, men det får räcka med det sagda.

Bilder:
Tjärbränning i trakterna av Kanisberget
Timmerkörning, teckning av Amandus Pettersson

Forts kapitel 4.7

Åter sida 1