4.8 Minnen från bäckflottningen Sikån och Telebäcken 1933
av Amandus Pettersson
Våren 1933. Toppen på högsta Vitberget hade börjat göra sig av med sitt snötäcke, detta var ett säkert märke, att då den blev snöfri fick vi vänta på
flottningsbud från Axel Lindberg i Bredsel.
Mina första lärospån fick jag i flottning då min far och jag var på vakt i Gammel-Norden, jag kunde väl vara i sjutton-årsåldern och hade givetvis inte mer än halv
lön. Det s.k. Sikå-laget hade ju bildats då, vilket innebar att vi fick komma in med anbud till Flottningsföreningen att för en viss summa åtaga sig att flotta ned
Sikån, Telebäcken samt Varjisån fjärde nedre till Bredsel. Det innebar att vi började med Sikån i Juokkeljaure och med Telebäcken högst upp i Kursobäcken, det
s.k. Såkelandet.
Denna vår var jag en bland femtontalet man som blev skickade upp till Såke för att börja rulla ett avlägge, som var framkört där på vintern. En stor gammal koja
fanns där, som vi skulle bo i. Snön låg kvar på många ställen där vi gick upp efter Kursobäcken. Avlägget var stort och virket grovt. Det första vi fick börja med
var att hugga bort de meterhöga stubbar som dom hade varit tvungna att röja på vintern för att få någonstans att lägga virket. I de här markerna var det aldrig
mindre än en meter snö på vintern.
Det fanns en viss beräkning med i det här arbetet. Eftersom det inte fanns någon damm här uppe, så var det att försöka beräkna när smältvattnet började komma,
och att vi då hade rullat avlägget och var klara att följa med vårfloden ned till Telejaur. Vad jag minns lyckades det alltid. Kursobäcken gick väldigt brant ned
mot Kursotorp, varför flottningen dit kunde gå på ett par dygn, men där kom man på spakt vatten och då Teledammen var stängd så var det i regel bakvatten vi
fick kämpa mot för att få timret nedför bäcken och in i timmerbommen i Telejaur. Det kunde ta lång tid ibland.
Medan vi ändå uppehåller oss vid Kursobäcken, kan jag inte låta bli att berätta om en händelse där det var frågan om liv och död. Det hände, tror jag, år 1931
eller 1932. En bröt hade bildats någon bit nedanför, så en del for dit för att göra en öppning. Min bror Algot var en av dem som befann sig på bröten då den
plötsligt gav sig iväg. Han kom sist mot land, men då hade bröten avlägsnat sig så pass från land att han var tvungen att hoppa, men nådde ej fram. Han kom i
forsen bland timret och följde med något hundratal meter, medan andra sprang efter stranden för att kunna hjälpa honom. Oskar Öberg från Bredsel kom först
ned och han hade en spak i handen som han räckte ut, så min bror kunde ta tag i den och komma sig på land. Han var ganska dålig efter alla kallsupar han fått,
men det var bara att göra upp en stor eld och börja få värme i honom och torka kläderna. Hade inte Oskar Öberg hunnit fram så fort som han gjorde, så är det
inte säkert att han klarat sig.
Så återgår vi till flottningen. Vid sjöns västra ände fanns en vaktkoja som lite spefullt kallades "sanatoriet". Där fanns alltid två vakter till dess att Kursobäcken
var nedflottad. Dom skulle se till både bommen och vakta uppefter bäcken till dess att sladden kom. Dom skulle också göra spelflotten klar för transport över sjön.
Varför kallades kojan "sanatoriet"? Ja det var så att dom som var satta på vakt ansågs ha ett lindrigare jobb, så dom kunde mest ligga i kojan och vila sig, vilket
inte alls var fallet. Det fanns jobb även för vaktare. När sladden kom kunde de få nog så kluriga frågor, till exempel. "Hur känns det att vara uppe" eller ännu
värre "det sticker väl under fötterna nu då ni har legat så länge". Men trots slit och släp fanns humorn där, ingen tog illa upp.
Men efter behövlig vila i dammkojan, ska spelflotten ut och göras fast i timmerbommen för att därefter börja spelas över sjön. Det får inte vara minsta motvind,
för då är det aldrig lönt att försöka. Är det vindstilla går det bra, är det medvind går det dubbelt så fort att komma över sjön. En båt görs i ordning för att ta
draggen från flotten och ro så långt vajern räcker, och sedan i sjön med den. Mannarna på flotten börjar nu sin vandring runt, vajern sträcks och så småningom
får vi se att flotten börjar röra sig. Så spelar man tills man är vid draggen, då den släpper från botten och kommer upp till flotten, och så blir det samma manöver
igen. Ut med draggen och på nytt sätts spelet igång. Är det bra väder så går det ganska bra, men om det isar på flotten kan det bli problem med fotfästet. I ett
hörn av flotten står kaffepannan och puttrar, och mat finns ombord. Om inte minnet sviker, så tror jag vi höll på ett dygn fram till dammen.
Dammvakten Axel Olovsson och hans söner bodde då i Sjötorp, men Axel hade sin lilla vaktkoja vid dammen, så han hade nära hem. Så var det att sätta ut
vakter nedefter bäcken på de mest kritiska ställena, varefter dammvakten öppnade luckorna i dammen. Vattnet skulle dock strömma någon timme innan timret
fick börja släppas. Det var nu att stoppa timret genom dammen så fort som möjligt, och forcera flottningen nedöver.
Gnistrare som skulle sköta matlagningen utsågs, och dom måste alltid vara före sladden. Axel Gideon brukade köra våra matgrejor och övrig utrustning med häst
nedöver till en på förhand uppgjord rastplats, där matlagningen omedelbart började för att vara färdig när flottarna kom dit. Det fanns inga lastbilar att tillgå på
den tiden, det var först senare som Gottfrid Engström började köra våra saker. All matlagning skedde givetvis under bar himmel. En stor stockeld måste göras
först och den skulle vara så lång att det rymdes 7-8 pannor på var sida om elden. Maten lagades nämligen icke kooperativt, fastän flottningen som sådan var
kooperativ. De svarta pannorna såg ut som en hop orrar vid elden.
Så gick tiden och efter några dygn var vi nere vid Telebäcksmynningen, där förhoppningsvis Sikå-laget också skulle vara. Till detta ställe har vi jobbat i tre dygn
utan sömn, men härifrån och nedöver började vi med skiftgång och flottade så länge det fanns vatten. Det var alltid spännande om flottarna i Varjisåns övre
distrikt hade hunnit ned till Sikåmynningen innan vi kom dit.
Axel Lindberg hade den här tiden bråda dagar, han hade ju att bevaka Varjisån ända upp till Kuollejaur, Sikån från Juokkeljaur och Telebäcken från Såke samt
Vitbäcken från Tidnok. Man såg honom ibland ganska utvakad.
Med det här har jag nu försökt beskriva i korta drag hur det var att vara flottare i bäckarna för länge sedan. Den här våren var vi den 9 juni översnöade då vi
vaknade vid gamla Jägenbron en morgon. Det hade kommit 10 cm snö på natten och att ligga ute på backen i det vädret var allt annat än trevligt. Var och en kan
ju göra sig en föreställning om hur livet ibland kunde gestalta sig för flottaren.
Jag har försökt erinra mig vilka som var med i flottningen de första åren jag var med. De som hade bassysslan då var fem man: Petter Granström i Östrand, Petter
Karlsson i Nystrand, Edvard Öberg i Bredsel, Knut Stenberg i Trångfors, Edvard Lundberg i Varjisån.
Flottare voro: Johan Stenman i Trångfors, Gustav Lundberg i Trångfors, Bertil Lundberg i Trångfors, Eskil Lundberg i Trångfors, Petrus Grankvist i S:a Vidsel,
Sivert Grankvist i S:a Vidsel, Axel Grankvist i S:a Vidsel, Johan Olsson i S:a Storfors, Yngve Olsson i S:a Storfors, Ludvig Andersson i Sörstrand, Oskar Sten i
Åkerdal, Arvid Sten i Åkerdal, Arvid Öhman i Åkerdal, August Öhman i Östrand, August Pettersson i Idafors, Axel Pettersson i Idafors, Algot Pettersson i
Idafors, Amandus Pettersson i Idafors, Färdinand Öberg i N:a Storfors, Erhard Öberg i N:a Storfors, Ragnar Öberg i N:a Storfors, Oskar Öberg i Bredsel, Elis
Öberg i Bredsel, Anders Öberg i Bredsel, Ivar Öberg i Bredsel, Ernst Öberg i Bredsel, Ejnar Karlsson i Bredsel, William Grönlund i Bredsel, Bror Eriksson i
Brännträsk, Sivert Eriksson i Brännträsk, Otto Eriksson i Brännträsk, Karl Grankvist i Trångfors, Sigurd Grankvist i Trångfors, Emil Berglund i Vitberget, Frans
Ström i Jägen, Klas Ström i Jägen, Hugo Lundgren i Kolonaten, Gottfrid Engström i Kolonaten, Frans Rönnberg i Skräcksel, August Stenberg i Juokkel, Ivar
Stenberg i Juokkel, Nils Larsson Tuorda i Telejaur, Hilding Grankvist i Trångfors, Bärnard Olovsson i Telejaur, Karl Olovsson i Telejaur, Amandus Olovsson i
Telejaur, Frans Lundberg i Varjisån, Evert Lundberg i Varjisån, Ossian Lundberg i Varjisån, Anders Sundman i S:a Storfors, Evert Olsson i S:a Storfors, Algot
Burström i Dalen.