4. Skogen Jakten

återberättat av Ivar Öberg

Jakten var av mycket stor betydelse för de första nybyggarna, ja rent av så betydelsefull att man utan den och fisket troligen inte klarat de första mödosamma åren. Trots detta är det sällan som jakträttigheterna omnämnes i de syneförrättningar som föregick en nybyggesanläggning i dessa trakter. Däremot uppräknas rätten till fiske regelbundet i handlingarna. Kanske berodde detta på att jakten sedan länge nyttjats av andra och därför var omtvistad eller också på att den ansågs så självklar att den inte behövde nämnas. Vi vet inte. Däremot vet vi att de flesta jagade, oavsett om man hade jakträtt eller ej, och det gick faktiskt att försörja sig på det viset ännu i början av vårt sekel.
En som var med på den tiden och som även har en del att berätta om äldre tiders jakt är Ivar Öberg i Bredsel, själv nybyggarättling i tredje led. Många av hans historier handlar om jakt på älg och björn, och mindre om den för människorna mer betydelsefulla småviltjakten. Här nedan ska vi återge några jakthistorier som Ivar återkallat i sitt minne och vi börjar med en mindre lyckad björnjakt.

Carl Johan Carlsson eller "Skräcksels-gobben", kom från Älvsbytrakten och hade under några somrar bränt tjärdalar vid Skräckselsforsen i Varjisån, när han i slutet på 1800-talet bosatte sig på denna plats. En vinter upptäckte han en björn i ett ide på Björnberget, vilket han sedan sålde till en jägmästare Barnekow. När idet visades upp fick man dock ingen björn att krypa ut, varför gubben själv kröp in för att förvissa sig om att björnen inte lämnat idet. Då blev det liv därinne. Gubben kom farande baklänges ut med björnen efter sig. Väl ute ställde den sig på bakbenen och tittade på inkräktaren, "hostade" till och sprang sin väg innan jägmästaren hann få skott på den.

Historien förtäljer inte ifall Carlsson fick betalt trots den misslyckade jakten. Att björnar skjutits i trakten är dock visst, ty ovan nämnde jägmästare Barnekow lär enligt en numera borthuggen inskription i den sk Björnkojan ha fällt inte mindre än tre björnar i närheten av Granberget.
Om en mindre lyckad (?) Älgjakt vet också Ivar Öberg att berätta. Historien återges här efter honom och med hans samtycke, eftersom han var en av de huvudinblandade. Den utspelade sig på vårvintern 1934 i trakten av Idafors, där Ivar och en arbetskamrat var sysselsatta med timmerhuggning. En aprildag med nysnö rastade dom i en dikarkoja på Globergsmyren, när dom plötsligt fick se en älg på avstånd. Ivar som hade sin mauser av 1896 års modell med sig, sköt genast två skott, varpå älgen stöp. Båda skotten var dödande. Det andra skottet visade sig dock vara fatalt, eftersom någon hörde skjutningen och med hjälp av det kunde lokalisera i vilken riktning man hade avlossat skotten. Detta skulle sedan få långtgående konsekvenser. Dessförinnan hade dock Ivar och hans kamrat malt upp ett av älglåren i en kvarn och stoppat det i en kista i kojan. Fjorton dagar efteråt kom landsfiskalen och en fjärdingsman för att undersöka ett tidigare fall av olaga jakt på tre älgar. När dom besökte kojan låg ett nytt skopar förfärdigat av älgbällingar under sängen, vilket också uppmärksammades. På fråga vem som tillverkat skoparet svarade Ivar att det hade Sara Norsa, som dött en vecka tidigare, gjort. Han öppnade sedan kistan för fjärdingsmannen och frågade om han såg något kött i den. Denna som var en hygglig karl svarade emellertid nej och satte sig på kistan. Något kött hittade man med andra ord inte. Däremot återfann man slaktplatsen, där sedan en kronojägare gick en hel vecka med järnräfsa tills han hittade patronhylsorna. Varpå tre personer gick fast, med böter som straff!
Enligt vad äldre personer berättar kunde en duktig jägare ännu på 1920-talet komma upp i årsinkomster som väl svarade mot och ibland översteg vad en skogsarbetare tjänade. Den jakt det då handlade om var jakten på fågel och mindre pälsdjur. Fågel jagades dock huvudsakligen för eget behov och torkades i spisugnen på hösten för den kommande vintern. Behandlad på det sättet stoppade den nämligen i månader och nyttjades bl.a. som färdkost i stället för bröd. Så skickade exempelvis flottningsförmannen Per Öberg upp folk efter Sikån för att skjuta speltjäder med lodbössa. Fåglarna röktes och torkades sedan i en koja mellan Nelkek och Sarkas, där de förvarades till det att flottarna kom på våren och behövde proviant.
Pälsdjursjakten däremot gav reda inkomster och på 1920-talet betalades bl.a. följande priser: för rödräv 125 kr, hermelin 9-10 kr, ekorre 4:25 kr och hare 1:50 kr. År 1928 sköt Hans-Oskar Öberg en korsräv vid Flygget på Bredselsberget, vilken inbringade 78 kronor. År 1936 sköt brodern Ivar Öberg en likadan på samma ställe, då hade dock skinnpriserna sjunkit väsentligt och för en medelgod rödräv fick man endast ca 35 kronor. Sistnämnda år sålde för övrigt Ivar inte mindre än sexton rävskinn på vintermarknaden i Jokkmokk. Dessförinnan hade man på 1920-talet sålt sina skinn till Algot Karlsson i Vidsel.
Pälsdjuren jagades vanligtvis på vintern då skinnen var som bäst och hur en veckas jaktfärd då kunde gestalta sig har här nedan Ivar Öberg rekapitulerat:

Färden startades med att man åkte skidor från Bredsel till Norden första dagen. I trakten där omkring kunde man sedan stanna två till tre dygn och jaga, innan man fjärde dagen fortsatte till Sarkas. Då hade man nått Sarkas-Kalles jaktmarker och hos honom övernattade man, innan det var dags bege sig söderut mot Telebäcken och därefter följa den medströms till dess sammanflöde med Sikån. Sedan följde man Sikån, Varjisån och Piteälven till det att man åter var hemma i Bredsel. Helst låg man i timmerkojor, men också utomhus på granris vid öppen eld. Själv använde jag mig av en egenhändigt tillverkad sovsäck av lärft, invändigt klädd med harskinn och med ett löst rävskinn att ligga på. Den proviant man hade med sig bestod som regel av kaffe och salt, fläsk och "skarpkako" samt kanske någon torkad fågel. Sedan åt man också ekorre och fågel som sköts under jakten.

Kanske reagerar någon läsare mot det sätt på vilket man bedrev jakt förr i tiden, men man må då betänka att det som regel skedde för att dryga ut ett knappt hushåll med många munnar att mätta. Det var med andra ord många gånger nöden som drev dem därtill. Ett hade dock gångna tiders jägare säkert gemensamt med nutida, nämligen den avkoppling och nöje som jakten bereder dess utövare.

Forts kapitel 4.2

Åter sida 1