6.3 Episoder och allvar
av Börje Öhman
Oskar Lund i Sävdal i valtider: "Jag var den förste här i trakten som röstade på kommunisterna". "Varför det?", frågade sonen. "Jag tycker att komminister Wäst i Byn är så sympatisk".
I Holmsel utspelade sig följande i början på 1900-talet: Oskar Andersson och hans hustru Amalia, Carl Hedman och hans hustru Elisabeth samt Grundträsk-Magnus hade en liten dryckesfest hemma hos Oskar. Plötsligt uppstod motsättningar i den annars så trivsamma tillvaron, varpå Oskar gav Magnus ett slag med ett besman i bakhuvudet. Magnus gjorde tingssak av detta, men de bägge damerna vittnade till Oskars fördel, vilket fick till följd att Magnus talan nedlades.
I en skogskoja i närheten av Norden hände följande: Efter en del spritförtäring med därpå följande kortspel och bråk, slog en man från Hälsingland ihjäl en bygdens man med ett vedträ. Den avlidne begravdes tillfälligt på platsen i väntan på vinterföre, då han fördes till kyrkplatsen och fick en hederlig begravning. Det sägs att dråparen var synlig i trakten av Vidsel vid något tillfälle, men troligen tordes han inte ta sig över älven vid färjstället med risk för att bli upptäckt. Senare framkom det att han tagit sig över älven vid det s.k. "Trångsundet" eller "Smalhålet".
En man från Stenträsk, "Stenträsk-Johan", gjorde följande erinran till sin häst: "I vinter har du varit särdeles usel med att dra timmer och tror du mej inte kan du få se tumsedeln". Varpå den visades upp för hästen.
Så sen som på 1940-talet var det inte ovanligt att man åt gröt från en stor tallrik och hade mjölk i sin egen, när det satt flera vid samma bord. Ibland kunde det kännas olustigt om en slurpande snusgubbe eller gumma åt vid ens "gräns". Det kallades att "ita maot", d.v.s. äta mot.
En yngling som fick reda på att det skulle bli bjudning på kvällen och var osäker om det var fint att äta på detta sätt, sa till sin mor: "Mamme, sko vä ita maot i kwel å?"
En syn blott
Jag stod invid selet, där nipan tar vid,
såg ned på det isande vatten,
en stjärna log mot mig så vänlig och blid,
fast dimmig och ruskig var natten.
Jag hörde ett rassel - Mot berget jag såg,
dit dimmorna flyktade bråda.
På väg upp till Jokkmokk ett fullastat tåg -
I sanning - jag tyckte mig skåda.
Jag såg, hur vid Trångfors det gick över bron,
jag hörde det strax därpå vissla.
Det stannade sedan vid Bredsels station,
ty bromsarna hörde jag vissla.
I tankarna genast jag dit mig begav,
såg stinsen med flaggan i handen
och Karlsson, som värdigt från tåget steg av,
jag skönjde hans fotspår i sanden.
En villa - förtrollningen löste sig snart,
mot hemmet jag strax styrde färden.
Att allt var en syn blott, det var ju så klart,
blott syn är allt "bussigt" i världen.
När sedan jag vackert i "snarklådan" låg,
jag drömde de ljuvaste drömmar
om resor från Bredsel till Älvsbyn med tåg;
ack! varför är drömmar blott strömmar?
Viktor F. Sjöstedt
Ovanstående dikt som troligen infördes i en lokaltidning någon gång på 1920-talet, är författad av dåvarande folkskolläraren Viktor Sjöstedt. Denne som tillträtt folkskollärartjänsten i Vidsel år 1922, förordnades 1927 som vikarierande överlärare i Älvsby kommun. När Älvsbyn blev köping 1948 och skoldistriktet därmed delades valde Sjöstedt att bli landskommunens rektor, vilket han förblev fram till sin död år 1963.
Bakgrunden till dikten är de försök som vid denna tid gjordes att få ett järnvägsspår draget från norra stambanan i Älvsby till Bredsel. Passage över älven skulle ske vid Trångfors, där man avsåg att bygga en bro. Där hade man för övrigt också planer på att uppföra en ny skola, som skulle bli gemensam för den omkringliggande bygden.
En av de drivande bakom dessa planer var Johan Karlsson i Norra Storfors, vilken även omtalas i texten.